i nödvändig för kustförsvarets personal. Frih. A. C. Raab: Blott i en punkt hafva alla talare, med undastag af motionären, fällt ett och jsamma omdöme, nemligen att vi ej kunna tänka AA att på öppna sjön möta en fiendtlig flotta. Walaren undrade dock ingalunda på att äldre sjöofficerare, som vant sig vid alt intet sannt sjömanskap kan vinnas på vära egna farvatten, dem de anse alltför trånga, ännu rösta för de större fartygen, och lika litet förundrade det talaren, att de unga sjöofficerarne, som blifvit uppfostrade med tanken på de angenäma resorna på främmande haf, ej riktigt kunna förlika sig med begreppet om manövrer i våra skärgårdar och på Östersjöns vatten. Talaren trodde dock, att man icke behöfver passera linien för att vinna sjövana, och att det nu vore tid att frångå tanken å det stora försvaret. Ingen vill väl jäfva, att ohuslänska fiskrarne äro nog sjövana. Likaså har man ett exempel..i de fordna postförarne mellan Gotland och Öland. Äfven är det en känd sak, att Blekinges och Ölands båtsmanskompanier äro de dugligaste, och detta just dertör att de ega sjövana redan innan de kommenderas ut på långresorna. Våra talrika ångbåtar föras till största delen af kaptener, som icke befarit Atlantiska oceanen; men man torde dock till dem kunna sätta lika mycken tillit som till en ostindiefarare. På desså enkla grunder sade talaren sig hafva grundat sin öfvertygelse samt yrkade bifall till öfningsanslagets delning, enligt det förslag K. M:t framsiällt. Frih. B. A. Leijonhufvud tackade för den pppmärksamhet man egnat hans broschyr, men förklarade derjemte att densamma icke hade den officiösa egenskap, som hr Brakel tycktes vilja antyda. Motsatte sig äfven den karrikerade tolkning deraf, som nyssnämnde talare framställt, men ingick icke i någon detaljerad vederläggning. Hr Waltezberg. Då det af nuvarande sjöminister redan för 12 år sedan framlagda förslag Jom de seglande linieskeppens utdömande vittnade om ett ovanligt förutseende, hvars riktighet sednare års krigserfarenhet besannat, är det nu desto hellre en pligt för mig att erkänna detta förhållande, som jag då motsatte mig sjelfva planens fenomförand e. Nu äro alla eniga om att trävallarnes tid är förbi, och frågan är hvad som bör anskaffas i deras ställe. Något hvar har sig bekant huruledes en skarp täflan uppkommit emellan konsten att bereda ogenomtränglig pantsarplåt och konsten att konstruera kanoner och projektiler, sä att alla plåtars motstånd blir fåfängt. Den ena postdagen inhemtas hurualedes man lyckats i det förra afseendet och den påföljande postdagen lika tillförlitliga underrättelser derom, att ingenting kan emotstå de nya projektilerna. Under dessa förhållanden synes det mig alldeles klart, att man först bör skaffa sig fartyg med den minsta skottyta; detta är hvad man i dagligt tal kallar monitorer. Man måste erkänna den försigtighet hvarmed K. M:ts proposition i detta afseende blifvit affattad och under den hastiga utveckling som nu pågår i allt, som rör sjökrigsmaterielen, hade det icke varit klokt att framlägga en mångårig arbetsplan. När regeringen velat åtaga sig det dryga ansvaret att bestimma hvad som först bör byggas, så böra ständerna, under nuvarande förhållanden, icke tveka att visa regeringen det förtroende som erfordras. Detta är allt hvad jag i närvarande stund har att säga angående materielen. I afseende på personalen, så är der en enda fråga som synes hafva uppväckt oro i lägret; den igenkännes bäst under den förutsatta och mycket befarade fördelningen af flottans officerskår. Något positivt förslag är icke framlagdt, men regeringen har på ett indirekt sätt önskat inhemta rikets sländers åsigt äfven i denna fråga. Man bör derföre icke undandraga sig att öppet gifva sin mening tillkänna. och jag får förklara att jag af de här redan fällda yttranden icke kunnat uppfatta några antagliga skäl emot den förutsatta delningen. Låtom oss kasta blicken tillbaka; här finnas ännu personer, som minnas sammanslagningen 1824. Före denna åtgärds vidtagande förespeglade man, att allt skulle bli förträffligt sedan sammanslagningen egt rum. Erfarebheten besannade likväl icke 4 dessa förutsättningar; det var ett mekaniskt sammanförande, som aldrig blef en kemisk förening Individerna bibeböllo hvar för sig sina egna uppfattningar om det sjövapen, de ansågo förnämligast, och ytterst få egnade uppmärksamhet åt eller försökte att lära känna begge vapnen. Om nu en delning kommer att ega rum så synes det mig som om bildningslinierna gerna kunde vara tillen början gemensamma, så att sjämannabildning, hvilken alltid och under alla förhållanden är till nytta, kunde inhemtas innan officersepåletterna erhöllos. Det egentliga sjömanskapet kan lika väl inhemtas i Östersjön och Nordsjön som på mer aflägsna farvatten. Regeringen har försummat sjö vfficersuppfostran i allmänhet, och det är individernas enskilda för1 tjenst att vår flotta eger bland sig utmärkta offi!S cerare. Ingen lärer bestrida, att det i hvarjei fall är af vigt för en sjöofficer att känna sitt eget lands kuster; den privata ångflottan lemnade ett ypperligt tillfälle härtill; men så utkom den beryktade permissionsordern, som förbjöd officerare att mer än högst 3 år sysselsätta sig med att föra privata ångfartyg. Til öfning erbjöds i stället ingenting annat än sammanförandet på en liten i ( trång korvett af 12, ända till 16 officerare. Om i I någon nytta kunnat härledas från dessa expeditioner, så bevisa de dock ostridigt att officers1 BÄ -———Z--re -T-—-——— (wTFpmcÄLrtT.TÅredtsA mn mr fer mm Or Fr FR tullmakterna erhållits för tidigt och att det aldrig kunnat komma i fråga femna den nyutnämnde officern verkligt officersbefäl och ansvar. När nu sjökrigsmaterielen blir så ansenligen dyrbarare, blir det ännu mera nödvändigt att tillse att de, som framdeles kunna erhålla befäl på sjökrigsfartyg, genom en ändamålsenlig daning blifva vuxna det stora förtroendet. Sedan man nu utjagat sjöofficerarne från den privata ångflottan, hopades de till så kallad tjenstgöring på stationerna. Deras skyldighet att ligga på station afsåg egentligen att på vissa timmar inställa sig för att höra orderna, men vanligen fanns det inga order att höra, åtminstone inga som afsågo att gifva de sysslolöse sådan sysselsättning, att de kunde ega .den tillfredsställelsen att hafva något uträttat. Ända till 60 subalterner på Carlskrona station och 30 på Stockholms station hafva å detta sätt varit internerade. För den verkliga stationstjenstgöringen borde ett fåtal väl Letalda oflicerare anlitas; alla de öfriga borde, då de icke äro kommenderade, 1å vistas hvar som helst i landet; det skulle jemväl helsosamt inverka på den allmänna kännedomen ilandet om sjöväsendet, om ej sjöofficerare vore så sällsynta på alla andra punkter än flottans stationer. Som uppfostran till sjöofficer naturligtvis skulle taga längre tid, så har jag ingenting deremot att första officersgraden erhåller både högre grad och högre lön till ersättning för väntan på fullmakten. Om således en större uppmärksamhet framdeles riktas åt sjöofficersuppfostran, om sjömanskapet bibringas före epåletternas utdelande, så ynes mig ingen fara kunna uppkomma af delningen. Med en föregående talare instämmer jag deruti, att man ej bör tjena längre än man orkar ; men deremot pästår jag, att man sjelf icke alltid kan bedöma när tiden är inne att taga afsked, eller när man icke längre orkar, Tika som jag ansett att man blifvit officer vid flottan för tidigt, och att detta varit ett ondt, som man botat med ett sju resor värre, derigenom att man tjenai alltför länge, likaså anser jag att regeringen bör hafva ett ord med vid bestimmandet af gränsen för äldre oflicerares tjenstbarhet. Den individ, som egnar sig åt statens tjenst, bör visserligen skyddas mot allt godtycke, men man far icke drifva denna princip ända derhän, att -— -— mm