Hr B. Liljehöök hoppades att statsutskottets förslag i afseende på byggnadsanslaget sknlle blifva ständernas enhälliga beslut. Sverges sjöförsvar hänvisas af naturen till hufvudsakligen kustförsvar, men äfven fartyg afsedda för öppna sjön vore nödiga, för att operera tillsammans med andra makter. Genom gåfvor och gengåfvor varar vänskapen längst och en stat kan lika litet isolera sig från andra stater som en individ från samhället. Isoleringen vore icke nyttig för samhällsandan och kunde blifva en större olycka än sjelfva kriget. Tal. ansåg att man icke borde uppgifva hoppet till följd af artilleriets nutida!l öfverlägsenhet. Denna vore proportionsvis icke re nu än det förra århundradets artilleri mot artygen. Fastän kulorva då ofta gingo på många ställen genom fartyget, ahsåg man likväl ej att sjöförsvaret borde försummas. Den bekanta striden mellan Monitor och Merrimac fortvarade i 4 timmar utan betydligare skada å någondera sidan, oaktadt det sednare ej var så starkt bepansradt som de franska fregatterna. Tal. berättade äfven om sydstatsfartyget Galenas misslyckade för: att forcera fästningen Darling. Nationen skulle lättare vinnas att antaga monitorer än vanliga pansarfartyg. Derefter citerades vidlyftigt en rapport till kongressen från den amerikanska unionens sjöminister, hufvudsakligen riktad mot pansarfartygen, till bevis att andra fartvgscerter än monitorer vore nödvändiga, att fartyg af trä aldrig kunde fullkomligt undvaras samt att alla krigsfartyg borde byggas på statens varf. Tal. var fullt öfvertygad om olämpligheten afcn delning i sjöförsvaret och af cexercisanslaget. Såsom ett bevis på nödvändigheten för alla till sjöförsvaret hörande att förvärfva sjömanskap anfördes att underofficerare på skärgårdsflottan ofta kommenderades till öfning på örlogsflottan samt att tal. sjelf vid Göteborgs station aflagt styrmansexamen, dervid han examinerades i nautisk astronomi. Sjömanskapet innebär för öfrigt icke blott vissa kunskaper utan älven utvecklingen af karakteren, vana vid faran m. m., hvilket icke kan undvaras för något fartyg. Han måste således motsätta sig skiljda bildningslinier. Vidare försvarade tal. båtsmansinstitutionen ; äfven de äldre båtsmännen kunde användas till kanonservis och varfsarbete. Man hade äfven nu den fördelen att kunna välja emellan flera 0. 6 Vv. Genom att lemna vakänser i håtsmanshållet afsade man sig en fördel som redan finnes innan man förskaflat sig någon mitsvarande, Det värfvade artilleriet skulle komma alt stå I långt efter det nuvarande och enrolierade värfvade matroser bliiva mycket dyrare. Slutligen upplästes ett bref från kommendörkapten Adlersparre, med intyg öfver båtsmännens sjömansduglighet, hvilket bref redan vid remissen af hr Brakels motion blifvit på riddarhuset anfördt. Hr Nordenfalk yttrade, att ingen fråga ärför närvarande af den svårighet att 8 nga till ett godt afgörande, som frågan om sjöförsvarets ordnande, synnerligast som statens tillgångar förut äro hårdt enlitade. Alla äro dock ense om att vår flotta befinner sig i ett för samhällets sjeltständighet och ära vådligt skick, och att det hyarken kan eller bör så förbiifva, utan torde den motionär af bondeståndet, som föreslagit ett status quo, komma att stå ensam om ett sådant förslag. ) Statsutskottet har också uttryckt att något bör göras. Och detta vore det vigtigaste, ty hvad som bör göras, torde regeringen bäst vara i tillfälle j att bestämma, hvarför talaren äfven tillstyrkte ett obetingadt bifall till den kongl. propositionen, i hvad den rörde anslagen till flottans nybyggnad. Ändringarbe i sjövapnet äro mänga och följa hvarandra hastigt; men sjöförsvarskomiten har på ett berömligt sätt löst sin uppgift och uttalat prini ciper, som kunna stå fast, oaktadt de vore uttalade innan underrättelsen om striden på Hampton Roads anlände. Den långa tid af 9 år, som Kongl. Maj:t föreslagit för ombyggandet af vår flotta, förlänges likväl ännu mera och rubbas i sin plan genom den nedsättning statsutskottet gjort i anslaget för nybyggnader, och talaren beklagade således dessa afprutningar. Frågorna om personalen vore det ännu för tidigt att afgöra och särdeles svårt att bestämma densamma till antal och organisation. Så mycket har dock visat sig att den indelta rotebåtsmannen icke ig; ty för att bilda bi mannen till sjörnan fo s mycken tid och då växa rotehållarnes klagomål öfver de täta uppfordrin garne. Tal. ansåg derföre tiden vara inne för hvad sammansatta statsoch ekonomiutskottet uti sitt betänkande n:o 8 föreslagit, nemligen att ställa en del af båtsmanshållet på vakans och för de härigenom uppkommande besparingarne förhyra sjömän till örlogsflottans bemanning. ÖOfriga personalfrågor äro mer eller mindre beroende af den nya materielen. Vidare lade tal. statsutskottet till last att ej hafva beviljat hela det äskade exersisanslaget, då pretentionerna på bildandet af dugligt sjöfolk nt äro så stora, och vidkommande statsutskottets afprutning på endast den ena delen deraf, så uppstår genom desamma den oegentligheten att de i kongl. propositionen iakttagna proportioner förändras. Beträffande den föreslagna delningen af öfningsanslaget, så kunde tal. ej finna något skäl för en sådan. Såväl stora som lilla flottan, eller med ett ord allt sjövapen är ett flytande artilleri, och de olika slagen hafva således en obestridlig gemensamhet. Det läte sig svårligen göra att bestämma hvar gränsen mellan den ena och den andra vidtager, vare sig man ser på fartygens beskaffenhet eller den terräng på hvilken de skola uppträda. Tal. varnade derföre rikets ständer för att genom ett sanktionerande af förslaget om delningsanslaget påtaga sig ett ansvar, som ej minskas derat att de förderfiiga verkningarne först visa sig under en kommande generation, då man till följd af ett sådant nyantaget system torde sakna tillgång till dugliga sjöofficerare. Slutligen opponerade tal. sig mot de förebråelser för partiskhet man gjort sjöofficerarne, en omstänpdighet, som numera gjorde det svårt för en sjövflicer att göra sig hörd, trodde dock att de flesta bekänna eig till den nu uttalade åsigten, och det af fullt rena bevekelsegrunder. Hr von Otter ansåg sig böra på det eftertryckligaste protestera mot ett yttrande som en annan talare haft, nemligen att man skulle kunna bilda sjöofficerare på Monitorerne, ett yttrande hvars orimlighet han sökte ådagalägga, då i talarens tanka sjömanskap ej kunde inhemtas på sådana flytande lådor. Hvad talaren för öfrigt haft att anföra, hade redan blifvit af andra talare, isynnerhet af hr Lilliehöök andraget, och han inskränkte sig alltså att instämma med honom. Hr C. 0. Rudbeck hade haft för afsigt att vederlägga åtskilliga i frih. Lejonhufvuds broschyr förekommande satser; men hade blifvit förekommen af hr Brakel och lemnade derför detta ämne å sido. I afscende å statsutskottets betänkande anmärkte han, att om utskottet, såcom skett, ansett nödigt att pruta hade prutningen bordt vara proportionel och icke allenast drabba öfningsanslaget för den stora flottan, medan hela anslaget till skärgårdsflottan beviljades. Det vore dock mycket lätt för en sjö minister att kringgå dessa bestämmelser, enligt metoder för hvilka talaren närmare redogjorde. hvarför han också ansåg hela delningen onödig och otjenlig. I afseende å den behöfliga mate: rielen anfördes att fartyg behöfvas för mång: ändamål bland annat fir att få en amiral. Talaren menade att det utan en sådan icke skulle vara möjligt att bevaka våra intressen om vi opererade tillsammans med en engelsk eskader. Kanonjollarne kunde ännu blifva tjenliga som positionsbatterier, under förutsättning att de icke längre besvärades af den belamring, hvilken är en följd af den stora besättningsstyrka som de erfordra då man gör anspråk på att de skola vara rörliga krigsfartyg. Talaren öfvergick derefter till förslaget om