Aftonbladet – 14 april 1863, sida 3

som vunnits och tör det stöd som lemnats vär heliga sak. Lefve Schweiz, lefve Polen!4 Lonis Napoleons förhållande till 1831 åra polska revolution. Det var i h af månad 1851 I Om oj i slott e år, nterade sig såsom ulsända från nationalregeriugen i Polen. Det var general Kniazewiez och grefve Plater. De sade sig ha i uppdreg att er bjuda prins Louis, som man då kallade honom, Potens krona, i fall han gick in på att genast resa till insurgenterna och öfvertaga det befäl, som då vacklade i general Skrzyneckis händer. Såsom bevis för sitt uppdrag öfverlemnade de båda sändebuden till prinsen ett bref, undertecknadt af polska riksdagens marskalk, grefve Ladislas Ostrowski och flera andra bland dess förnämsta ledamöter. Det behöfver knap t nämnas, att utsigten till en krona slog särdeles an på prinsens inbillning. Men hans mor betraktade ej förslaget med samma ögon. Knappt några månader hade förflutit sedan Hörtenscs äldste son hade dukat under i Varbonaris leder. Revolutioner och insurrektioner förskräckte henne. Ilon emottog ganska snäft de båda sändebuden, framkastade tvifvelsmål öfver deras beskickning och behandlade dem som leda frestere. Men Louis Napoleon såg deremot häruti blott ett enda föremål, det att bli kung. Ack om man ändå kunde aflocka modren det efterlängtade samtycket. Förgäfves! Hortense förbletf obeveklig. Hon gick till och med ända derhän att förbjuda grefve Plater ech håns kollega tillträde till slottet; så rädd var hon för det inflytande de kunde utöfva öfver hennes son. De bäda polska ädlingarne måste derföre lemna Arenenberg och slå sig ned istaden Frauenfelden, hufvudstaden i kantonen Thurgau. Der fortsattes nu emellan dem och prinsen underhandlingar, hvaraf följden blef att han skulle resa till Polen utan sin mors samtycke, enär hon fortfarande envisades i sin vägran. Man gjorde i hemlighet alla tillrustningar, och en vacker morgon — det var en söndag, den 4 Sept. — såg hertiginnan af S:t eu, då hon kom in i sin sons rum, med bestörtning på bordet vidöppet ett bref, som underrättade henne, att han begitvit sig på väg för att söka en krona. Vid den tiden befann sig på slottet Arenenberg en gammal vän till familjen, som hade gjort denna stora fjenster och som hade blifvit prinsens oskiljaktige följeslagare. Det var doktor Henri Conneau. Så snart Hortense fått veta sin sons flykt, vände hon sig till doktorn, och denne befann sig några timmar derefter till häst på vägen till Konstanz. Till denna stad ankom han samma dag på eftermiddagen; men af flyktingen och hans kamrater sågs intet spår. en båt, som gått öfver sjön, hade ej medfört dylika passagerare, och man hade ej heller sett dem vid stadsportarne. Ganska villrådig reste doktorn långsefter sjön i sydostlig riktning, vändande kosan emot kantonen S:t Gallen, i afsigt att komma öfver till Romanshorn eller Rorschack. Men de re-1 sande hade lika litet synts till der, och detj: blef uppenbart, att prinsen hade från Arenenberg rest vesterut och passerat Rhen vid Schaffhausen. Det var således emot denna. punkt som doktor Conneau nu styrde ko-1: san. Och den gången bedrog han sig icke. : Vid ankomsten till Schaffhausen fick han ji) höra att prinsen rest dergenom. Men flyk-j: tingen hade tyvärr 48 timmars försprång. j: Fanns väl då ännu något hopp att hinnal upp honom? Utan att förlora ett ögonblick : fortsatte den outtröttlige doktorn sin väg! genom Wirtemberg rakt på Ulm. Men ack! )! t 4 J L 4 1 Ulm slapp man ej igenom. Vid denna tidpunkt darrade hela Tyskland af fruktan, emedan den asiutiska koleran nalkades med jättesteg genom Ungern och Böhmen. Och Ulms invånare hade ingalunda förgätit försigtighetsmåttet att anlägga sundhetskor-. donger. Det var omöjligt att komma in, j! lika omöjligt att komma ut, om man ej varl: försedd med ett formligt sundhetsbevis. Den gode doktorn, som hade försökt smyga sig in i staden om natten obemärkt, befann sig ! nu fångad likasom i en råttfälla. — Arresterad, förd till borgmästaren, skulle han haj: äfventyrat att berätta mer än han velat, om 1 ej plötsligen den lyckliga iden fallit honom l in att säga sig ha koleran. I ettögonblick t blef det nu rent hus. Borgmästare, solda-4: ter, polisbetjenter, alla tällade om hvem! som sknlle fortast komma sin väg. Enko1! lerasjuk! Hvilken skyltvakt hade väl vågat): stänga vägen för en kolerasjuk. Det lycka-1! des således doktorn att komma ut ur staden, : men till fots, emedan hans häst och hans kapp-: säck hade stannat qvear i deras händer, som ! arresterat honom. Han ankom nu få godt han I ! kunde till Augsburg och gick der att klappa på porten till erkebiskopens palats. Jag harji glömt omtala, att han förutom kappsäck och: häst äfven nödgats lemna efter sig sin hatt. Tänk bara, en man utan hatt vill söka kom-! ma in till en erkebiskop! Monsigneur Miriel var på den tiden icke ännu uppfunnen. Man afvisade vår doktor, och han återvände för-! tviflad, då han, gående förbi ett hotell, å hörde talas franska. Han eteg dristeligen: in, och den första person han fick se varl! just den flykting han sökte. Prins Louis! Napolen satt framför ett bord, fördjupad ij: läsningen af en tysk tidning. På första si 11 dan lästes i stora bokstäfver: Wearschaul! är lognt!? Tre dagar derefter var prinsen tillbaka på Arenenberg, förbannande sinj! stjerna och säkerligen icke anande hvilken j:! krona hon höll åt honom i framtiden förj! varad i stället för den, om hvilken han nu oått miste. Skal! väl drottving Horteuses son, nu vorden fransmännens kejsare, i minnena från sin ungdom hemta en yiterligare bevekelsegrund att icke tåla att Polen ännu en gång förkrossas. Man bör hoppas detta. UTRIKES DANMARK.