stickor på en bricka. Hon sköt den ifrån sig, sägande: tJag röker icke mera. Det är öfverflödigt att bjuda mig cigar:etter hädanefter. Man hade slagit sig ned på verandan, oeh Gurli yttrade i det hon trädde ut på densamma: Litet sång skulle i afton taga sig bra ut. Jag skulle önska att helt plötsligt få höra Necken.? Knappt voro orden uttalade, förr än Stefans klara röst sjöng: Djupt i hafvet, på demantehällent c. När den tystnade, ropades bravo och da capo; men sångaren förblef tyst och man åtskildes en stund derefter. Gurli satt ensam qvar. Hvilken dag, rik på inre omhvälfningar! Gurli tyckte sig vara bedöfvad af alla de intryck hon erfarit, och förblef derföre sittande, liksom rädd att genom en enda rörelse komma något enda af dem att blekna eller förändra gestalt. Hon var lycklig, och ändå föreföll det henne som om hon velat gråta. Detvar så fullt inom och så tomt utom henne, tyckte hon. Ett ord af ömhet, af vänlighet skulle i delta nu göra min själ så godt, tänkte hon. I detsamma yttrade någon: tTack, Gurli, för i dag. Förlåt mina orättvisa ord. Jag skall ej så snart förlåta mig sjelf att hafva yttrat dem. Godwau! Det var Stefan som passerade förbi verandan. Han blottade sitt bufvud för henne och försvann, Morgonsolen helsade Allons återkomst. Gurli emottog honom hjertligt; men vid första ord om hans glädje att återse henne, hans lycka och hans kärlek, hejdades han med de orden: Har du redan glömt blomman, som växer vid bergets fot? Allon kysste Gurlis hand och försäkrade