Aftonbladet – 13 april 1863, sida 2

a eT) all Slå upp pSaunt) elicti dlUaltd adlallige vIsor och låter de besökande läsa eller sjunga, i vilket sednäre fall hon understundom afbryter sången och tillkännager att Guds englar skola ortsätta den; dervid en närstående peisci läg: ser lyssnande hufvudet till hennes bröst och förkunnar för de församlade att det sjunger deri. Hennes vigtigaste profetior äro, aut denna verllen tager en ända instundande sommar, samt att inom ett år en ogift qvinna skall föda ett barn, som inom en timma efter födelsen skall kunna tala och profetera. Om den sednare händelsen kommer att inträffa före eller efter Ragnarök kunna de berättande icke redogöra. Vare sig flickan sjelf tror på sin siändtiing elter ej, är det för henne och kanske än mer för ifistruktören en lönande industri. Det säges, att hon vid ett besök i Tierp, bland annat, skördat 50 rdr och 30 st. bomullshalsdukar. Hon slår an på den mindre upplysta och vidskepliga skogsbon, men få af de besökande från slättbygden torie sätta tro till hennes gudomliga sändning. — Följande välgrundade anmärkning rörande en skilnad till personen eller, rättare sagdt till rocken, vid utde!ondet af hedersbelöningar, som vi endast alltför ofia haft anledning att framhålla, göres af Norrköpings Tidaingar: För någon tid sedan läste vi itidningarna om en arbetskarl eller någon annan person tillhörande arbetsklassen — den gröfre rockens vär diga klass — som med verklig lifsfara räddat tvenne vuxna, för honom alldeles obekanta personer af en högre samhälls ning, än hans egen, ifrån att drunkna, och för denna manliga gerning blifvit belönad med en medalj, för berömliga gerningar4, i silfver. Sista posten meddelar, att K. M:t tilldelat en kadett, för det han Idadt en kamrat, förmodligen en god vän, rån att drunkna, medaljen i guld för berömliga gerningar. I hvilken mån var väl den ena gerningen så mycket berömligare än den andra, att den borde belönas med guldmedaljen? En jenförelse tyckes visa, att härvidlag begåtts ett fullkomligt misstrg. Den ene, der med silfvermedaljen belönade, räddar tvenne personer, för honom fullkomligt likgiltiga, ifrån att drunkna — hans handling kan ej hafva något annat motiv, än den mest oegennyttiga menniskokärlek — den andre, den med guldmadalj belönade, räddar en — säger en — och dertill en kamrat, en vän, ifrån samma öde. Det är sådana bevis af, rent ut sagt, orättvisa, begången af regeringen, hos hvilken den högsta känsla af rättvisa mäste anses vara en nödvändighet, om förtroendet till ett rätt utöfvande af dess öfver likars öden så ofta i sista instansen afgörande och bestämmande domskall skall bibehållas — det är sådana i ögonen fallande drag af mannamån, som bibehålla inom nationen detta småaktiga uppskattande af menniskovärde efter tygets finhet 1 rocken eller den snitt, som skräddaren gifvit den, eller efter den sysselsättning, som skänker bröd. iir Domentowicz rapport om polska expoditionon till Östersjön. Hr Demontowicz, hvilken stod i spetsen för polska expeditionen till Östersjön, i egenskap af ombud för poiska nationalregeringen, har om densamma afgilvit en noggrann och upplysande rapport, daterad Malmö den 30 Mars, Såsom vi förut omtalat har hr Demontowiez ankommit till Stockholm. Han var vid hitkomsten angripen af en svår sjuk dom i halsen och vårdas för närvarande på serafimerlasarettet. Utdraget af rapporten lyder som följer: CLördagsaftonen d. 21 Mars gingo vi med extratåg till Southarepton, hvarest vårt farivg väntade oss, fullt utrustadt och färdigt. Värt folk, som hade varit spridt i trakten af London, ankom i smärre grupper till stationen, och som hvar och en hade sin biljetti ordning så 1ogo de efterhand plats i vagnarne utan att förorsaka någon trängsel eller oreda. Ett antal folk var dock samladt och helsade med lifliga bitallsrop vår affärd, som skedde for full ånga. Viankommo till Southampton vid midnatten, gingo genast ombord och lättade ankaret klockan 3 på morgonen, På aftonen den 25 Mars ankrade vii Helsingborg vid Sundet, der vi skulle träffa Bakunin, som ämnade deltaga i vår expedition, erforo att han ej skulle komma förrän följande dagen och beslöto vänta på honom. Den 26 blåste en storm, så att vi ej kunde komma i land; man nekade oss båtarne, i anseende till den svåra fsjögången. Den 27 och 23 fortfor stormen. Kaptenen qvarblef i land och tog sig af stormen den ena förevändningen efter den andra till dröjsmål, men fastän det blettydligt att han ej var alt lita på gissade man icke förrän längre fram de hemliga anledningarne till hans förhållande. Vi trodde i början att det härrörde från feghet eller af begär att åtkomma drygare betalning, han grät, han jemrade sig, han beskärmade sig öfver expeditionens vådor. Hela dagen förflötunder fåfänga underhandlingar medan vi stannade qvar ombord, ett rof för den lifligaste oro, väl vetande att hvarje dröjsmål kunde vålla vårt fördert. Den 29 blef hafvet fullkomligt lugnt. Jag skickade en båt i land, för att hemta vår befälhafvare. Kaptenen förklarade då att det var nödigt att proviantera kött. De våra ålogo sig detta, och det blef snart uträttadt. De ville på samma gång hemta vatten, 1y det vi hade ombord var afskyvärdt. Men kaptenen vägrade det, under uppgift att hamnen var svår att anlöpa och att han skulle intaga friskt vatten i Köpenhamn. Han gaf oss sitt hedersord på att deita skulle kunna ske på två timmar. Efter 6 dagars väntan styrde viändtligena mot Köpenbamn, till de våras stora glädje. Bakunins anxomst var oss liksom en ersättning för dessa motgångar. sär vi föreställde honom för manskapet blef han mottagen med den största värma. Hvar och en iryckte med förtjusning handen på denne frihetens allt uppoffrande försvarare och var id öfver utt få höra hans samtal, varmbjertadt, rörande, fullt at energi och lif. Så fort vi ankommo till Köpenhamn begaf kaptenen sig i land, lofvande att komma tillbaka ombord före qvällen och att då FÖRA Man han Amra tin NN ara,