Aftonbladet – 13 april 1863, sida 2

energi och enighet uppträda 1 denna sak, så skola de ovilkorligen besegra Rysslands motstånd utan ett europeiskt krig, men att deremot kriget blir en oundviklig nödvändighet, så framt denna energi och samhällighet i den diplomatiska påtryckningen icke kan åvägabringas, hvarföre vi äfven ha den öfvertygelsen att de kabinetter, som skygga tillbaka för att tala ett kraftigt ord och de folkrepresentationer, som af försigtighet icke vilja gifva något stöd åt ett sådant uppträdande från deras regerings sida, utan endast drapsera sig i några intetsägande och under en sådan ställning och då hvar och en vet huru vigtiga ögonblicken äro, snart sagdt ironiska fraser om sympati, derigenom just medverka dertill, att det europeiska kriget några månader förr eller sednare blir oundvikligt. Handelstidningen yttrar sig på följande sätt: ?Anklagelsen mot svenska regeringen att den föga eller intet gjort för Poleas sak, har blifvit vederlagd på det diplomatiska vis, som synes af den artikel, hvilken vi i gårdagens blad meddelade ur Posttidningen. Sannolikt har denna anklagelse icke varit allvarsamt menad, utan blott afsett att sporra vårt utrikes kabinett till ökad ifver samt att gifva åt dess handlingar till Polens förmån ett nytt understöd från pressens sida. Vi bidraga gerna till ett sådant understödjande. Ty aldrig har ännu en mera rättmätig och en mera politiskt vigtig sak kommit till de europeiska kabinetterna3 behandling. Den politiska vigten af Polens återupprättande till en stark makt mellan Östersjön och Svarta hafvet hafva vi förr antydt, och mycket vore att derom tillägga. Här må blott erinras, att polska nationen alltid var en af Europas mest kultiverade; att den, jemte Böhmen, utgör den stora sla viska stammens enda egentligen bildade folk, och sålunda är egnad att utöfva ett civiliserahde inflytande på denna stam, och att skydda Europa mot den från denna sida framskjutande barbarismen. Detta från vest-europeisk synpunkt. Från slavisk synpunkt har Polen det uppdrag, att utgöra en bom mot germanismens utbredning öfver nejder, dit den ej hör. Det gäller om nationernas intrång i hvarandras bopålar detsamma som med objudna gäster, hvilka söka, tränga egaren ur huset: det innebär ett väldförande af rätten, och gagnar alltså ingalunda civilisationen, äfven om inkräktaren gör än så stora enspråk på att vara ens. k. Kulturträger?. Tysklands bemödanden att germanisera främmande gränsländer, för att sedermera få förklara dessa orter såsom rent tycka, hvilka tillhöra det stora fädernes landet?, kunna alltså ej annat än ogillas, äfven om syltemålet enbart vore bildningens utbredning, och ej tillika innebure det sjelf viska motivet: Tysklands maktförökning. Vill Tyskland verkligen tjena bildningens sak, så bör det i första rummet respektera rätten, så väl nationalitetssom eganderätten, och låta sitt inflytande verka med den andliga kraft, som bildningen eger, och hvilken gör sig gällande mera, icke mindre, när den handlar fri från sjelfviskhet. Tysklands framtid och storhet ligga också mindre uti gränsutvidgning, än i konsolidering af de många isolerade samfund, hvilka bilda det stora riket. Detta är den tyska patriotismens vackra och löftesrika uppgift, icke att, genom obehöriga germaniseringsförsök, väcka farhågor i norr, söder och öster. Det är kändt, att den sorgligt bekante polacken Wielopolski endast i de slaviska folkens samlade kraft sett en utväg att motstå Tysklands s. k. kulturarbete. Det ligger dock klart i dagen, att ett återupprättadt Polen, och endast ett sådant kan och skall möta den germaniska inkräktningen, Polens delning har af vår störste historieskrifvare, Geijer, blitvit rättvist stämplad såsom en handling, hvars brännande infami historien skall i alla tider minnas. Man har utplundradt folk, man har tillintetgjort dem — sådana exempel äro ej sällsynta — men att stycka en nation lefvande, det var förbehållet de makter, som sletos om det polska rofvet, och det skedde under ett civiliseradt tidehvarf. Straffet har ej uteblifvit och brottet skall ytterligare hämnadt varda. Vägde Sverges ord och svärd på händelsernas vågskål lika mycket som de fordom gjort, så skulle man icke vara oviss om hvad här tillkomme oss att göra. Men då detta ej är förhållandet; då vår uppgift är att söka utveckla våra iore resurser och vinna den moraliska makt, som ett hyfsadt, sträfsamt, fritt och lyckligt folk skall förr eller sednare vinna, äfven om dess yttre makt är ringa; då ett olyckligt krig skulle för årtionden hämma denna började utveckling — då må man ej undra öfver att den svenska patriotismen bäfvar tillbaka för den maning tillj krigisk handlinz, som ligger uti deltagandet för en olycklig, orättfärdigt förtryckt broder och i förhoppningen att kunna ännu en gång göra våra tappre söners vapenkraft känd i verlden. En sådan betänklighet måste dock hafva i sina gränser, och fredsvännen får ej glömma vigten deraf att icke uppoffra framtiden för ögonblickets lugn och lycka. Kunna vi, genom att deltaga i den kamp som oivifvelaktigt förestår, belrygga vår framtida säkerhet och befria oss från det hot, som med Rysslands öfvermakt ständigt hvilar öfver 083, så böra vi icke dröja att bringa detta stora offer åt våra efterkommandes välfärd. Men det är angeläget att i detta fall hafva målet klart för ögat, så att vi icke, efter det vi fört stora ord på tungan, öfverraskas af händelser, som måste blifva deras följd. Man påyrkar att Sverge skall på diplo matisk väg kraftigt medverka till Polens förmån, och många anse att något annat å vår sida ej tarfvas. För vår del iro vi ej att, såsom sakerna nu gestaltat sig, underhandlingen kan stå fjerran från handlingen. Den diplomatiska intervention som Bu, när en atrid nå Lf anh uthi ensamt Näcot or IA JC