Aftonbladet – 11 april 1863, sida 3

för stora trappan, hållande Gurlis favorithäst vid tygeln. Något sednare satt den rika qvinoen i sadeln och red bort i fullt galopp, utan att vara åtföljd af någon. In half mil från Birgersborg låg i skogen en stor mila som sköttes ef en gam mal kolare, hvilken bodde ett stycke derifrän. Kojan var uppförd på en upphöjd och fri plats och dess omgifning utgjordes af ett skröpligt föhas och en bod för bränsle. För närvarande stod fähuset öde; ty dess enda invånare var ute på bete. Tomt var likväl orätt alt säga; ty kolarens fromma hustru hade sedan ljugofyra timmar upplåtit det åt en i trasor höljd tiggarfumilj, hvilka dittills förgätves anropat menniskokärleken. Denna eländiga familj var nu inlogerad i kolarens enda kos bostad, der de fått en kärlva rer halm till läger och mjölk och bröd till föda. Kolarens gumma hade just varit och mjölkat samt skalle gå till tiggarens ena sjuka barn med litet mjölk, då hon stannade på halfva vägen lyssnande. Hon hörde ljudet af ett åkdon som rullade genom skogen och kem närmare. Ännu nägra ögonblick och hon Örners trilla köra uppför den som förde till stugan. Vägen var obanad, så att färden gick långsamt. Var det icke som jag tänkte, sade guman vid sig sjelf, Satt den välsignade fru ner nog skulle komma, fon bar au ackurat oning om när någön Gud signeden qvinnan! Och nigande närmade sig kolarmor tante ÖOstharing, som höll still sin hö Hvad är det nu för krångel igen hon har för sig kära Brit! utropade tante CathaFi j ve töp och klet ned ur friltan. är hon icke igen hystin tiggarpack Jhös sig, Jag måtte sögk. att a är en oefterrättlig menniska,