Aftonbladet – 10 april 1863, sida 2

land hunnit, ulur de förestående revolutionernas förstöring, åter ordna sig till ett fast och organiseradt samhälle. Krisen är af den omfattning och torde komma att taga den besynnerliga vändning, att Polens patrioter kunna förr motse sitt fäderneslands återupprättelse, än Rysslands män kunna motse derta rikes pånyttfödelse utur anarkiens upplösningsprocess. Den omätliga betydelsen häraf för Norden är uppenbar. Länge hotade till vårt lugn och vår fredliga utveckling af det despotiska Rysslands utvidgningslystnad, se vi nu-dessa faror aflägsnade, dels till följd af Rysslands inre söndring, dels i och med ulsigten till Polens återupprättande. Ty blifver det, såsom vi böra hoppas, en verklighet; förmår polska nationen åter samla sina styckade lemmar till en enig statekropp, som komme att utbreda sig i ett bälte mellan Svarta hafvet och Östersjön, så blefve detta rike åt det öfriga Europa en förmur mot Rysslands vidare utbredning, och Sverges naturliga bundsförvandt. Den europeiska jemnvigten, hvarom varit så mycket ordadt, har, under de sednare årtiondena, varit betänkligt rubbad af Rysslands öfvervigt, men skulle återställas i väsendtlig mån genom ett starkt Polen. Särskildt gäller detta Tyskland, för hvilket land polska rikets äterupprättunde utgör det största statsintresse, som kanske för närvarande gitves. Det ligger alltså itingens natur, att hvarje polsk uppresning varit följd af det liberala Europas varmaste sympatier. Förgäfves må Rysslands diplomati påyrka att en sådan rerolulibn utgör en enbart rysk fråga. Den är i verkligheten en af Europas vigtigaste frågor, och påkallar såsom sådan ein lösning af alla Europas makter, från Italien och Turkiet till Sverge och Norge. Hverje dag kan medföra nya öfverraskande händelser på denna skickelsedigra secenv, hvilka hvälfva opinionerna från den ena sidan till den andra; men ett synes kunna antagas som visst och bestämdt alt de maktegande staternas tvekan och dröjsmål att lösa den polska frågan väl skola försvå denna lösning för både Polen och Ryssland och göra skådespelen af död och förstöring så mycket fruktansvärdare; men att Europa aldrig skall inträda på den utveckling till frihet och kultur, som ligger i denna tids sträfvan, med mindre polska nationens rättmätiga anspråk blifvit uppfyllda. Ingen statsman bör kuona vara blind för denna sakernas nödvändighet, och borde väl alltså de stater, som ega makten, föredraga att skyndsamt afgöra hvad man i alla fall måste förr eller sednare företaga till afgörande, då hvarje uppskof försvårar krisen och ökar olyckorna. Detta är sakens rent politiska sida. Talade vi urrättvisans och mensklighetens synpunkt — hvilken lyckligtvis ej är främmande för nationerna, om ock för statsmännen — så skulle skälen erhålla en ännu mera gripande kraft.t WOTONEOSIOEIT ATTAN EDA