Aftonbladet – 9 april 1863, sida 2

Gurli hade blifvit något blek, då h stödjande sig på Allons arm steg uppför terrassen, utan att gifva akt uppå att Allons blickar hängde fast vid hennes ansigte. Allon såg den rörels: Gurli erfor vidljudet af Stefans röst; och alldele: obekant med nattens händelser kunde han icke tolka den på någut annat sätt än att denna rörelse hade en orsak, gom borde berättiga honom tull svartsjuka. Han fick likväl icke tillfälle att än en gång gifva prof på sin eftergift för hvarje intryck, ty Gurli gick hastigt öfver terrassen, helsade i förbigående på Amy Teveripo och Stefan samtilade upp på sina rum, der hon qvarstannade hela dagen. Om aftonen mottog Allon ett bref ifrån Gurli, så lydande: Allon! Det förefaller mg som omt milt inre vore en oredig och oläslig sk sammansatt ar så många och olika språk, att man aldrig skall lyckas tyda hvad den innehåller. Minst af alla förmår jag det sjelf. Jag känner dunkelt, att om jag skulle finna det rätta och sanna i lifvet, måste jag hafva ett stöd. Hvilket skulle väl detta blifva, om ej den man, som jag valt till min make. Du slskar mis mycket. — Jag tror de — Kärleken är lösningen på lifvets gåta, s ger man. Den som älskar af hela sin själ hur således funnit lifvets stora hemlighet. eDna, Allon, skall genom din kärlek lära äfven mig att fi len. Dock, jag är ick2 som andra, kan icke tänka och känna som de, och derlöre vore det fåfängt att genom ord söka lära mig förstå det sköna och sanna. Orden förklinga, känslan förbleknar, då man vill skildra den. SDet är endast tvenne solnedgångar sedan du för första gången talade kärlekens språk till mig, och likväl är jag trött vid detta språk. Det eger ej genljud i mitt bröst. Jag blir is, då dina ord äro glöd, jag frytv