Aftonbladet – 4 april 1863, sida 6

— Kastar man emellanåt en blick i Beckmans theologiska Tidskrift, af hvilken de två sista häftena af årgången för det förlidna året nyligen blifvit synliga, så har man tillfölle att se med hvilka vigtiga frågor och funderingar den ortodoxa teologien för närvarande sysselsätter sig. Såluada finner man af en artikel af hr Myrberg, Studier på området af Genesis, alt, då uti I M. B. 1:29, 30 — menniskan och djuren hänvisas till växtverldens alster för att af dem hemta sin föda, huru den frågan ännu fortfarande diskuteras uti de ortodoxas läger, huruvida de köttätande djuren eller rofdjuren af alla slag utgjort en del af den ursprungliga skapelseverlden eller tillkommit sednare antingen genom en fullkomlig nyskapelse eller genom en total förändring af en del bland de redan förut skapade djurvarelsernas mnatur till följd af den förbannelse, som genom syndafallet skall hafva träffat jorden. Hvad härvid hr Myrberg sjelf vidkommer, så finner han det sednare antagandet hafva en religiöst praktisk sida, som är ganska anslående; ty, utbrister han, thvad kan vara i sig sjelft mera egnadt att gifva oss mn äskådlig bild af syndens fruktansvärda allvar, än dess makt att på detta sätt genomtränga hela skapelseområdet på vår jord med sin ofrid? Men, tillägger han, frågan är icke oblandadt religiös, den går äfven in på nalurhistoriens område, och vi frukta att den nämnda meningen ur denna synpunkt svårigen låter försvara sig. Det ifrågavarande förhållandet, att somliga djur lefva af de öfriga såsom sitt byte, är nemligen så genomgripande och införlifvadt med naturens hela ekonomi, att det omöjligen kan förklaras såsom en blott desorganisation för natörens område.t För vår del, under det vi naturligtvis i öfrigt på intet sätt vilja motsäga hr M., fatta vi icke rätt den gräns emellan religiös och icke religiös, som hr M. härvid tyckes vilja uppdraga. Skall religionskänslen då företrädesvis blanda sig med det, som väcker ångest och förfäran? Så synes hr M. betrakta saken. Men uti samband härmed leder hr M. sig till en annan fråga, nemligen den, huruvida, derest intet sydafoll hade skett, äfven djuren skulle hafva varit odödliga. Att menniskan sjelt blott för syndens skull blifvit döden underkastad, det kan natwligtvis ingen ortodox teolog ifrågasätta. Dock, fastän hr AM. i denna punkt för sin del finner nödigt medgifva, alt uti eådant fall jorden innan kort skulle hafva blifvit alldeles öfverbefolkad med lefvande varelser, bliv dock detta inflytande i ond och förderflig riktning, som syndafallet utöfvat på djurverlden, liksom på hela jorden, i alla fall tillräckligt stortt, menar han. Men jemväl i andra artiklar framträder den föråldrade mot hela tidsålderns lynne och vetenskaplighet stridande karakter en teologi, som har stillaståendet till sin basis, måste antaga och icke minst i den af doktor Beckman författade och mot hr V. R. riktade artiken Nya testamentets lära om Kristi eudom; en arlikel den vi för öfrigt så myet mer förbigå, som hr V. R. sjelf säkergen icke lärer lemna densamma obesvarad.