Aftonbladet – 2 april 1863, sida 2

hufvudet i händerna, liksom trött af vandringen. Hon förblef så länge och orörlig — en bildstod af sig sjelf. Tyst smög vinden smekande öfver grafkullarne. En vindflägt, starkare och kallare än de föregående, vidrörde kinden och kom heane att hastigt upplyfta hufvudet vid denna kyss at midnattens andar. Hon lindade sin arm om korset, tryckte sina läppar deremot och hviskade: : O, du min moders förklarade ande, skänk lugn och frid i mitt oroliga bröst! Upplys mig om jag handlat rätt, om du är nöjd med din dotter?... En djup suck hö ära Gurli; den kom likasom ur grafven. Hon ryckte till och såg sig omkring, men utan att kunna upptäcka någon eller något. Felix, den gamle trotjenaren, som hvilat vid hennes fötter, reste sig och lät höra en kort, dof morrning. Gurli lade handen på hans hufvud, böjde sig ned till honom, sägande: Tyst, Felix! Der, å tryckte hon en gång läpparne emot korset, hviskande: Moder, moder, bed i din himmel för ditt ensamma och öfvergifna barn!4 ter suckade det; denna gång ändå närmare. Felix rusade upp, högt skällande. Ici, Felix! ropade Gurli och stod nu upprätt. Hon klappade hunden på hufvudet, tilläggande: Du får ej störa de dödas frid. Kom, låt oss gå. Liksom Felix förstått dettas, fägnade han henne; och gående tätt vid Gurlis sida lemnade han, tillika med sin matmor, kyrkogården. Stund efter annan kastande en misstrogen, blick bakom sig lät han höra en orolig morning. (Forts.)