Aftonbladet – 31 mars 1863, sida 3

Diskussionen härom, som räckte hela förmid dagen, öppnades af r v. Koch, som erkände att betänkandet va bygdt på riktiga grunder, men anmärkte att der vid häftade ett väsentligt fel, det att under nu varande förhållanden icke hafva någon utsig att bifallas. Man hade gått alldeles för långt och begärde allt, men finge kanhända intet. Ei reform önskade äfven han, men icke i den rikt ning, som uttryckea i reservationerna, i hvilk: skjutsningsbesväret förklaras vara en jorden me; rätta vidhäftande pålaga. Talaren ingick der efter i en histörik öfver frågan. alltför vidlyftig att här upprepa, samt framställde kalkyler fö : bevisa det ett anslag af 200,000 rdr, utgö E rande !, af den beräknade kostnaden för skjuts ningen samt i öfverensstämmelse med adelns oc bondeståndets vid förra riksdagen fattade beslut vore tillräckligt att lindra de mest tryckande be svären och bilda första steget till en fullständis reform. De af reservanterna för kostnaden be räknade millioner vore gripna ur luften. Ta ren yrkade återremiss, i syftning af sin uti: net väckta motion, hvari han dock ville gör den modifikation att de Skjutsskyldige, som före draga att utgöra skjutsen, äfven framdeles, såsor en naturaprestation, dertill må vara berättigade Frih. Sprengtporten ansåg principen att för vandla skjutsningsbesväret från en ren servitu till en beskattning för de skjutsande vara för kastligi och kunde icke biträda något förslag som utgår från denna grundsats. Man vinne ingenting genom att till K. M:ts disposition ställe en summa till att lätta det mest tryckande a! pålagan. Utskottets prinsip vore fullt riktig men man borde icke på engång gå så längt Staten har för händer andra kostsamma för äfven med afseende på kommunikationsvt detgz ordnande, och det är nödigt att renhetsrön med att antaga en der af innan det i sin helhet genomföres. Blir skjut da ett regale bör man se till att det icke län der staten till alltför stor förlust, och första ste get är ett nödigt höjande af legan för entre: fuenadskjats. — Talaren uppläste derefter et örslag till skjutsväsendets ordnande, gående u! derpå att K. M:t måtte medgifva legans höjande till 1 rdr 50 öre pr mil för vanlig entreprenad gkjuts samt 1 rdr 60 öre för postdiligenser, atf kjutsningen å vissa orter skulle öfvertagas af staten under närmaste tillsyn af poststyrelsen och k. befallningshafvande, att ett årligt förslagsanslag af 130.000 rdr härför må beviljas samt att skälig ersättning måtte beredas dem som resa i embetsärender för den härigenom desse drabbande förlust, hvarom särskildt k. proposition borde till ständerna öfverlemnas. — På alla dessa grunder begärdes återremiss. Hr v. Ebrexhbeim yttrade att utskottet föreslagit större uppoffringar än tillgångarne medgifva. Genom jernvägarnes byggande befinner sig skjutsningsbesväret på ett öfvergångsstadium. Det är blott 1 de från jernvägarne aflägsna pro vinser man bör bereda de skjutsande någon lättnad. Detta vunnes bäst genom att, i enlighet med hvad presteståndet beslutat, till Kongl. Maj:ts disposition ställes en summa af 100,000 rdr årligen under nästa statsreglering till un derlättandet af bördan, der den är mest tryckande, och yrkade antagandet af den härom anlända inbjudning. Hr Eobiastedi talade på de af utskottet anförda skäl för bifall. Hr 8. v. Troil förmenade att olägenheterna af skjutsningsbesväret på sednare tider mycket förminskats, hvilket landshöfdingarnes statistiska berättelser i detta ämne, af hvilka tal. lemnade en öfversigt, äfven utvisa. Orsakerna härtill vore den förhöjda skjutslegan, entreprenadskjutsens allmännare införande, postdiligens:r, enskilda diligenser och framför allt jernvägarne. Bäst hade varit att uppskjuta frågan till nästa riksdag, men tal. hade icke hjerta att vänta dertill, utan ansåg att redan vid denna något bör Detta vunnes bäst genom att biträda presteståndets beslut. Det vore för öfrigt lämpligast att lemra frågans ordnande åt näst sammanträdande landsting, hvilket blir vida billigare än genom centralstyrelserna. Ir Hontgommerie-Cederhjelhn var förvissad ä n i det nuvarande förhållandet. som verkar hämmande på vår modernäring jordbru ket, och fann sig icke afskräckt af den beräknade dssumman 600,000 rdr, äfven om den fördubl s, men ville dock ingå på ett förmedli ag. Det af hr v. Koch framställda vore det, som innebure de största fördelrne, hvaremo: hr v. Ehrenheims, eller presteståndets beslut, endast innefattade en allmosa. Det förra uttalade åtminstone den bestämda åsigten att jordbruket så småningom skall från skjutsningsbesväret befrias. Staten skulle eniigt detta förslag nu bitrida med en fjerdedel, framdeles kunde man ju låta den öfvertaga halfva och slutlicen hela kostnaden. Anhöllom återremiss. Grefve Björnstjerna yttrade sig i enlighet med sin reservation, hvari han öfverensstämt med grefve Liljencrantz motion om ett understödsanslag af 50,000 rår. Den siffra af 600,000 rdr, utskottet uppställt i sitt förslag, vore blott uppgjordt efter en coup doeil och föga pålitlig. Vid förra riksdagen hade man ju äfven, liksom nu hr v. Koch, beräknat den tiil 800,000. För nägra dagar sedan hade man på riddarhuset talat om de knappa inkomsterna, som gjorde det till och med omöjligt att hålla ett försvarsverk, att bevilja ett tillräckligt antal kanoner, att skaffa våra artillerister tak öfver hufvudet, nu åter saknades ej tillräckliga medel. Skjutshemmanen vore ju köpta med det dem åliggande onus, och man hade sålunda ingen rätt att yrka dess afskaffande. Kunde icke biträda hr v. Kochs förslag, men, ehuru tal ,ansåg det varit bäst att antaga hvad grefve Liljencrantz i sin motion yrkat, ville han likväl ej vara envis, utan godkände det af presteståndet fattade beslutet. Frih. v. Sechultzenheim framhöll i bjerta färger orättvisan af den n. v. ordningen. Den, som tagit kännedom om huru skjutsningsväsendet uppkommit, insåg väl att den icke var rättvis. Denna rättt vore densamma som om egaren till en häst vore tvungen att mot underpris upplåta den till begagnande af hvilken sum helst eller om den som har en jagthund nödgades lemna densamma åt den förstkommande. Genom den ökade rörelsen hade denna servitut blifvit fem, ja kanske tjugudubblad gedan den först pålades; huru kunde man då tala om en rätt, som uppkommit genom häfd? — Talaren, som derefter vidlyftigt yttrade sig om jordbrukets rättigheter och den ära hvilken medföljer detsamma, visade derefter huru tryckande skjutsningsbesväret är synnerligast i de nordliga lä