Aftonbladet – 28 mars 1863, sida 2

uVi äro i dag samlade för att inför ett stort amn, som är representant för en stor nationaN tet, uttrycka vårt deltagande för denna natioK alitet, nedtryckt, blödande och förtrampad. Po-( ens namn. mina herrar, ljuder i dessa dagar ily llas öron, sväfvar på allas läppar. klappar ijr llas hjertan. Hvaraf komrmer det? Hvaraf kom-i x r den gemensamma känslan hos alla den po-TX iska frihetens vänner, ofta af så skilda åsigter örande samhällsfrågor, hvaraf kommer det att lenna känsla är sammauvgjuten i en enda sträng, om, vidrörd, meddelar sin dallring så långt trängen går; en känsla, hvilken liknar den lektriska tråd, som förenar alla orter i vår erlåsdel, ithy att hon utgör den länk om sammanbinder alla frihetsälskande bröst. Ivaraf kommer detta? Orsaken ligger ickeien osurrektion! En. insurrektion, :mina heftär, I eten det alla, leder i alltid till resurrektion — en uppresning är icke alltid vägen, lemnar cke alltid borgen för en politisk uppståndelse. Det är en känsla, djupare, ädlare och försedd ned mera lifskraft än upprorskänslan, som utsör grundämnet i den elektriska ström, som meddelar sin stöt åt alla sinnen, en känsla, som ag ser att äfven så svaga ord som mina hafva örmåga att lifva. Hvilken är denna känsla? Jo, den att se ett helt folk dödas, och som dock cke dör, som icke vill dö, så länge en räutvians bön förmår genomtränga de politiska molren, ett folk, som vill lefva och som har rätt utt lefva, såsom allt som visar lifstecken. Jag ir i Sverge, der, Gud vare högt lofvad, under tt årtusende ett folk blifvit fostradt under nit författning till en utbildad nationalitet; jag ir bland svenskar, behöfver jag bland eder för: 1 klara hvad det vill säga att ega en nationalitet? 1 svaren mig: nej! Nej, jag behöfver icke förd clara hvad det vill säga att, ursprungne ur ama stam, ega ett gemensamt språk, pål( vilket våra minnen gått i arf, på hvilket vils kunna tyda sanningen, på hvilket vi kunnall sjunga vår kärlek, på hvilket vi kunna yrkalsf vår rätt, och på hvilket vi höra vår rätt oss( förkunnas; ega medvetande af att hafva ge-l1 nomiefvat gemensamma öden, njutit af gemen II sam ära, varit nedtryckta af gemensamma olyc-1y I 1 ( 1 1 kor; att lefva i känslan -f att vara ett folk under egen af oss sjelfva stiftad lag, under egen författning, egen styrelse, under konungar, hvilka enligt den store skaldens ord, varit barn med våra barn; —att vara sktade af främmande folk, att se oss prisade för våra fäders ära, för vår okufvade jord, för vår lycka och för vårt välstånd, att stå med upprätt hufvud och att hafva ett ord i folkens råd. Detta är vår ställning. Men se på Polen! Jag vill ej här upp-( draga någon jemförelse; men, mina herrar, om en tår i detta ögonblick faller i något här lyftadt glas, så tyder denna tår tanken på vårt fädernesland och på Polen. Jag behöfver icke ge-! nomgå detta olyckliga lands historia; den ärls känd. Olycklig icke blott under ett århundrade, 1 t G l utan under tio, eller allt ifrån Piasts tider. Intet folk på jorden företer ett sådant martyrskap för friheten och för dess missbruk. Hvad prisa vi i Polen? Vi kunna icke prisa dess frihets svin lande adel, som, för att sjelf kunna kalla sig fri, stäckade konungamakten och höll det öfriga folket under ett förtryckande frälsevälde; vi kunna ej prisa dessa rädplägningar med vapen I i hand, och slutande i blod, dessa konfederatioj ner eller lagliga uppror, hela denna vilifarelse: att söka friheten så, att den leder till frihetens, undergång, att söka henne till och med under; i l fiendtbga härars fanor. Det är ej detta vi berömma. Men hvad vi gifva vår beundran, det, åt hvilket vi sympatctiskt egna våra bästa känslor, det är hjeltemodet under olyckans skiften, detta hopp, aldrig svigtande, att, ehuru Jifdömd, dock hoppas att lefva, att, beröfvad namnet af ij en nation, dock se hvarje nybildad slägtled, så snart den koramer i vapenför ålder, söka detta namn. Och hvarje gång detua sker, spritter J Europa spritter det i regenternas råd och i folkens samqväm Hvarfor? Ännu en gång. Det äricke sympati för en uppresning. Men hvarje gång Polen skakar på sina gamla bojor, rostade i blod, hvarje ! gång dessa bojor skakas, ryster det i Europas, : den gamle syndarens ejler den gamla synder-)i skans samvete att hafva deltagit i eler stilla åsett Is ett politiskt dåd, som lyckligtvis står ensamt i verldshistorien. Äfven vi hafva under förflutna tider dragit ofärd öfver Polen, fördjupat oss i detta land och bidragit att slita det i sina inelfvor; men det var vår egen olycka, emedan det lockade en ung hjeltemodig konung att, flyjs gande på segerne vingar, i Sarmatiens skogar: glömma den makt, öfver hvars hufvud vi dål! stodo, men som nu står öfver vårt — en makt, j. som hans misstag rest på värt fall. Men till det Jz nyssnämda dådet, det för 90 år sedan, äro: vil: skuldtrie, lycklige att hafva undgått det likarj ! j : tade öde, som i Polens blodiga spår, kalladt af vår inre tvedrägt, äfven ämnades oss. Men i dag stå vi eniga och fria, eniga uti att sända en helsning från Engelbrekts, Sturarnes och Wasarnes Iria land, till Casimirs, Sobieskys, Kosciuskos och Czartoryskis fädernesland, till det tryckta, blödande Polen, der ett knäböjande folk utgjuter sin förtviflan i detta smärteropets omväde, som vi läsa på det blad vi hålla i handont uSkänk oss vårt land, o, slit törtryckets kedja. En blick på denna samling ur alla stånd väger mig, att det är ur svenska hyddors djup, likasom ur svenska hjertans djup, vi instämma j. detta smärterop och som vi åter svara öfver Östersjöns vågor: Härarnes Gud! skänk dem deras fädernesland! O, slit för dem förtryckets!s boja! Lefve det döende Polen! Der uppifrån (pekande på musikläktaren) skall i toner vår bön gjutas! Sedan ett skallande lefve Polen ljudat genom galen, uppstämde orchestern den enkla, majestätisk och gripande melodien till C3.s con polski, denna polska nationalhymn som ljudar ötver hela Polen; på bataljfälten, såväl som 1 kyrkorna, der kosgckerna förgäfves med sablar och gevärskolfvar söka ned tysta densamma. Hela försemlingen instämde uti denna nationalhymn som förut var utdelad i följande svenska öfversättniog: Polens frihetsbön. (Till polska orginaets melodi.) Gud, som bevarat uti fordna tider I Mägtigt vårt land, ack! Du, som vill det skydda, Se nu i nåd till folket, se det lider, Slutet i bojor, qvaldt i slott och hydda! Hör oss i nåd, o Herre, när vi bedja, Skänk oss vårt land, O, slit förtryckets kedja! l i 1 ; 1 Il 1 1 1 l t I ; S I I 1 Å Herre, i strid för tron och för Din ära N Seger vi vunnit. Framåt Du oss förde. Du om vår kraft lät verlden vittne bära, Ära oss skänkte när vår nöd Dig rörde. Hör oss i nåd, Herre, gif Polen fädrens glans tillbaka, Landet låt blomstra, som förtryckarn öder! hår det igen få fridens hvila smaka, Straffa ej mer! O, se hur folket blöder! Hör oss i nåd, :,: Herre, Din arm kan våldets arm förkrossa, Rättvisans Gud! För Dig de starka vackla! Kuiek deras räd, ur träldom oss förlossa, I od i hvert bröst den helga hoppets fackla! Hör oss i nåd, : Låt oss ej mer i sorg och bojor vancra! Jördrikes folk, ack! värdes sammanföra Fria, i frid, i kärlek till hvarandra! Hör oss i nåd, o Herre när vi bedja, . Skänk oss vårt land, O, slit förtryckets kedja! L He!ige Gud! Du, som kan under göra, ; j L i Det var i sanning i hög grad imponerande alt böra denna stora samling alavenske män sålunda af hela sitt bjerta ljudli-! gen instämma i Polens frihetsbön; refrainerna I voro igynnerhet af en gripande kraft; det! var icke blott från den polske furstens ögon, ! som tårar i det ögonblicket strömipa g; det, var säkert icke många inom den stora för: I samlingen, som icke kände sitt öga fuktas. ) Sedan br Blanche med några få ord erin-; rat om denna nationalsångs djupa betydelse, ! deklamepade rektor Bjursten följande af hom förratlade ful4, svarade Stefan; men din fägripg jar misshogat mig emedan den saknat älsk. värdhet. eDyu skämmer åtminstone ej bort mig med artigbetep.4 . A An 4