Aftonbladet – 27 mars 1863, sida 2

nämnda, och hvari Zoloö, efter att länge hafva bekämpat och undertryckt sin oro och sin svartsjuka, då dessa känslor slutI sen blifva henne öfvermäktiga, afbryter 2 regelbandna dans med några vilda språng och hopp, till dess hon utmattad och förtviflad neddignar. Det ianerliga och natursanna, som i hög grad utmärker mll Agnes Healeys återgifvande af denna scen, kan icke annat än väcka ett lifligt intresse; också plägar den alltid åtföljas af ett stormande bifall. Med undantag af den i det föregående jafbandlade rollen äro aila de öfriga af mer Å E och gifver sitt bifall åt den sisteller mindre fragmentarisk beskaffenhet. Såsom Brahma har hr Arnoldsson fått sig den ingalunda lätta uppgiften förelagd alt örestälia Gud — om också blott en af de diska — och menniska i en person. I sin rätta gestalt uppenbarar sig dock Brahma, såsom vi redan ompärant i en föregående uppsats om detta stycke, först i sjelfva slutscenen, och allt hans göraude och låtande inskränker sig hufvudsakligen till att snart få återtaga densamma, och blifva från sitt jordiska omhölje befriad. Såsom hr Arnoldsson uppfaitat rollen gaf han den på ett konseqvent och vårdadt sätt, samt skänkte genom sin a och talangfulla eång mycken relief ät dess lyriska del. Utan tvifvel lyckades hr Arboldsson bäst i de scener som togo i anspråk ett mera energiskt uttryck, äfvenom I dem de: Brahma iakttager en låtsad köld emot Zolot; i åtskilliga andra deremot, der Brahma gifver luft åt sina ömmare könoslor, sin vemodsfulla längtan, hade en mindre skarp betoning i rösten varit att önska. I sjelfva den stora arian i andra akten är grundslämningen ölfvervägande elegisk; och framför allt måste Brabma anslå en annan ton än den han kort förut antagit och iakttagit emot Zoloö då han, öfverväldigad ef sin inre känsla, utbrister: ?Jug motstår icke mer! Jag bar dig prö vat nog! ehuru gerna må medgifvas att tonsättaren icke i musiken dertill rätt väl angifvit detta vigtiga öfvergångsmoment. Oaktadt koloratursången icke är ml Andres rätta element löser hon dock sin uppit på ett ganska lyckligt sätt, såväl hvad beträffar uttörandet af Ninkas aria i andra akten, som det lilla partiet i sin helhet. Mil Christine Healey sekunderar med mycken talan2, såsom bajaderen Fatme, sin syster i tällipgsdansen; och den vis comica br Uddman vet att inlägga i den på allt möjligt sätt frossande öfverdomarens roll, anderhäåller alltjemnt den munterhet, som hans apparition redan uppväcker. Baletuerna äro väl inötvade, och operans ippsättning i hvad kostymer m. m. vidsommer gjord med mycken omsorg. a