Aftonbladet – 23 mars 1863, sida 3

från Westernorrlands och August Carlberg från Hallands län; samt till suppleanter: Olof Lar son från Jemtlands län, S. Bergström från Östergötlands och Ola Olsson från Blekinge län. Debatten om Representationsreformen. Presioständet, (Forts. fr. lördagsbl.) Doktor Landgren. Reservanterna tyckas blott hafva sett sakens ena sida. Ångans kraft och metallens styrka kan beräknas i en maskin, men j statskroppens förmåga att motstå påtryckning. Afven fordna statsförfattningar hafva sett flera omstörtningar. Samma ständer, som satte Gustaf sa på tronen och hjelpte hans ättlingar att befästa landets anseende, hafva också kastat riket i despotismens händer, och vi veta huru de under frihetstiden fyllde sina fickor med ryskt och franskt guld. Det händer intet nytt under solen, och samma scener kunna ännu en gång upprepas. Man har till och med af sednaste händelser anledning antaga, det kombinationer kunna ske för att spränga den nuvarande samhällsordningen. Det vore ledsamt om diskussionen skulle lemna efter sig ett sådant intryck som skulle presteståndet af kärlek till makten hindrat den föreslagna ändringen; ty sådant skulle motarbeta ett lugnt begrundande under tiden till nästa riksmöte. Vid ett moget öfvervägande af reformen framställa sig de tvenne frågorna: Är presterskapets representationsrätt gagnelig för kyrkan, och om så är, kan ståndet utan förräderi vika för förslaget? MHvarför är engelska statskyrkan, som dock en gång var nära sin undergång, numera så kär för folket? Jo, derför att evangeliska alliansen trädt i spetsen för henne och låtit de förmåner falla som ej kunde försvaras samt försatt kyrkan på dess egen heliga grund. Quo melius, hoc pejus, ju mer man försvarar, desto mera förstör man. Till det politiska hatet mot presterskapets uppträdande i representationen och på samma gång mot kristendomen, kommer att den politiska representationsrätten riktar presterskapets krafter åt ett oriktigt håll. Att presterna derföre bira utgå ur representationen, är så lvart som att två gånger tå gör fyra. Man säger att ståndet har ett stort ansvar inför efterverlden, om det lemnar sin representationsrätt i ovärdiga händer. Men detta ansvar minskas lyckligtvis betydligt genom medståndens decharge; regeringen följer deras exempel, och från stad och land höras hugsvalande ord, och alldeles nyss har dessutom en af den högsta bLildningens målsmän lugnat oss i: delta afseende. I statsrådet sitta äfvenledes män, a känna andra folk och deras författgar samt hvil garantier som erfordras. Elj:st är det mycket lätt för den formella kritiken alt misstaga sig, just då den tror sig vara mest ofelbar. Talaren ville ej undanskymma de anmärkningar reservanterna gjort, utan fastmera röfva dem. Och de vådor som påpekas äro j ingalunda ringa, hvarföre det är godt att man; har tid på sig att begrunda saken. Men då inga faror visat sig på andra håll med ännu mera frisinnade författnivgar. kunde faran väl icke vara större här. Norges författning hvilar t. ex. lugn på fjellryggen, medan vår ligger i feberrysningar och ser sig om efter andra garantier än dem i som erbjudas i grundlagens paragrafer. Man I fruktar för en demagogisk press, men dervidlag trodde talaren att det ena svärdet skulle tvinga det andra i skidan. Hsad angår farhågorna för kyrkan, så lärer intelligensen betänka sig två ånger, innan den förgriper sig på densamma. kulle den dag komma, då kyrkan förtryckes, så är landet hemfallet åt demagogien. Förslaget innebär alltså alla de säkerhetshakar man rimligtvis kan begära. Talaren undanbad sig alla klassval. som skulle återföra presterskapetirepresentationen; presterna hafva från inferiores regni redan blifvit pares och skulle väl då hvad det lider blifva superiores 1egni. I alla delser förlänar det nya förslaget lika goda garantier som den nuvarande författningen, enligt hvilken de tre medstånden kunna heit enkelt ruinera kyrkan midt under presterskapets ögon. Prosten Eurcu. Detta förslag, som, om jag ej missminner mig, är det tolfte i ordningen efter 1809, har öfverallt annorstädes helsats med bifall, men här i ståndet mottagits med stor tveg 5 kan. Och det är icke underligt att presteståndet hyser de största betänkligheterna. Dock komma ej dessa af det skäl, att presterskapet gynnar ståndsförfattningen eller såsom stånd vill ega en fjerdedel i representationen, utan af andra orsaker. Radikalt måste det också vara, då till och med norrmännen säga så. Man säger att svenska folket är elt betänksamt folk, fullt af hetsigheter, och detta eger nu om någonsin tillämpning. Man säger ock att folkets röst är Guds röst, och möjligen är det så här, nemligen om man menar det folk som pröfvar, icke det som agiterats. Och hvem skulle ej ryckas med af opinionens ström ? Man frågar sig ovilkorligen, om man kan ha rätt, då alla andra menniskor säga motsatsen. Det hade varit godt om statsministern framlagt förslaget i sin egenskap af ståndsledamot, ej som konungens rådgifvare; då hade det kunnat ändras i händelse af behof; nu måste det deremot antingen antagas med alla dess möjliga lyten eller förkastas med alla sina förtjenster; och kanske kommer likväl redan nästa år afgörandets stund, ty allt går fort nu för tiden. Talaren tillämpade på detta ämne några ord som en gammala kademisk lärare, sjelf läkare, fällde vid granskningen af en bok om homöopatien. Men då man ser, sade han, de vackra reguliera dragen i Hahnemans ansigte, och finner att ej blott de enfaldiga, utan älven vetenskapsmän slutit sig till honom, så tror jag att i denna besynnerliga ära måtte finnas nägot som jag ej inser.4 Samma förhållande egde här rum. Då regeringen ansett förslaget godt, så måtte det väl icke innebära några vådor, må det väl icke gynna det onda, utan främja hvad godt är, icke motverka utan befordra sann frihet; då derjemte många 1 och med fromma män omfattat detsamma, böjer jag mig under den allmiinna meningen, och förmodar att det innehåller mera godt än jag inser. Prosten Palmlund, Det nya förslaget har förärfvat sig många vänner och många fiender, och förtjenar dem båda. Men under en tid, då bifallet sträcker sig ända till felen, och klandret till förtjensterna, ville talaren icke yttra sig om ken, utan vänta tills den hunne lugnare ötvergas. Man må ej förtänka mig, hette det, om jag iakttager hvad man kallar en afvaktande politik, och ser till huru jag vid afgörandets stund må kunna föra det rättas talan. Må derför mitt omdöme hvila med förslaget. Prosten Janzon instämde med reservanterne inom utskottet, och ville särskildt accentuera att kyrkan lorar sin nuvarande sjelfständighet och råkar i en sämre belägenhet än hittills. Doktor Emanuelsson ville kortligen yttra sin åsigt, på det kommittenterna måtte veta hvar de ha honom och om de vilja återvälja honom eller icke; kunde icke säga någonting nytt och ville ej säga om hvad som redan vore sagdt, och renade co för den ctkull med dem cam verkat