le icke lidit någon skada å sin åkerjord, och å röstackarne hade största skadan skett sistlidne öst, hvarom lapparne upplyste att i Oktober månad svårt väder med sydliga vindar, snöstornar och dimmor i fjällen inträffat, så att en stor lel af finska, svenska och norska lappars renar begifvit sig af nedåt landet, hvarefter de återående i fjällen blandats tillsammans, så att apparne en tid nödgats sysselsätta sig med särskiljande af sina qvarvarande renar, hvilket försvårats genom brist på skidor och åkdon, och hvåraf vållats att de förrymda renarne fått betydligt försprång och derigenom kommit i tillfälle att, under den tid som förflöt till dess de kunde af sina egare påträffas, göra nämnde skada å höstackarne, och hade, enligt samstämmande uppgifter, den rensvärm, som sålunda på fri hand ströfvat ner från fjällen, varit så stor, att den varit utbredd på en sträcka af 2 mil på ömse sidor om Muonio elf. Såväl lappar som nybyggare voro ense derom, att hufvudsakliga orsaken till renarnes oordent liga ströfvande vore att söka dels uti förenämnde ryska förbud för nor; lappar att inkomma i Finland och dels uti förbudet från norsk sida för finska lappar att mea sina renhjordar inkomma i Norge och till norska hafskusten, emean finska lapparne derigenom tvingas att stanna på fjellryggen emellan Norge och Finland, under det renarne måste släppas utan vårdare till norska hafskusten, dit det tyckes vara ett behof för renarne att komma under värsta myggtiden, hvarefter de sålunda lössläppta renarne, id återkomsten från hafskusten, taga andra med g och äro svåra att få reda på; i anledning hvaraf såväl lappar som nybyggare på det högsta önskade upphäfvande af ifrågakomne begge förbud, hvarigenom större ordning och reda skulle kunna åvägabringas. Till följd af dessa förbud kunde nemligen norska och finska lappar icke våga att sjelfve medfölja och vårda sina renar inom den andra maktens område eller ens der söka rätt på dem tillhöriga renar, hvilka dit förirrat sig, emedan de måste befara att af länsmännen anträffas och befordras till laga ansvar. idare förmälde nybyggarne att föreskrifne hägnader omkring deras höstackar äro i de flesta fall onyttiga och overkställbara, ithy att största delen af deras höstackar äro belägna p sanka myror, der omöjligt är att uppföra några gärdesgårdar, äfven om virke dertill skulle finnas, hvilket på de flesta ställen icke är förhållandet, enär i dessa skoglösa trakter är brist på sådant, hyarjemte yttrades att, om gärdesgårdar funnes, skulle de dock icke uppfylla det med dem afsedda ändamål att hindra reoarne från att åtkomma det inom hägnaden stackade hö, eme dan dessa hägnader svårligen kunna göras så höga, att renarne icke efter snöfall med lätthet kunna inkomma uti hägnaden. Lapparne yttrade vidare att de trakter vid norska hafskusten, dit de om sommaren färdas med sina renhjordar, ifrån att hafva varit obebodda, numera befolkats af nybyggare, hvilka på allahanda sätt försvåra vistandet för lapparne derstädes, och uppgåfvo lapparne att ny byggarne i Norge ntom annat hafva dertill sär skilt inöfvade hundar, hvilka bita och sarga samt understundom döda deras renar, och klasade lapparne nu allmänneligen öfver det sätt, varpå de af samma nybyggare behandlas. För hvad härom vidare anfördes, nekar oss utrymmet att i detta nummer redogöra, bvarföre vi till det nästa uppskjuta såval detta, som de intressanta underrättelser, hvilka vid tillfället inhemtades om de lappska stammarne i dessa trakter, deras fördelning, antal och renhjoirdars otarlek