rades namnet Czartoryski, och som en löpeld flög genom staden denna nyhet. Det var furst Constantin Czartoryski — en brorson till numera aflidne furst Adam OCzartoryski, chef för polska emigrationen i Frankrike. Att polska nationens olyckliga ställning ej är främmande för någon svensk, bevisades gonblickligen derigenom att alla skyndade till den ångbåt, som hitfört den polske ädingen, på resa till vår hufvudstad. Till en början kunde man ej annat än utbringa dänande lefverop för Polen, och hissa alla flaggor, som funnos på fartygen i hamnen, på tullkammaren m. fl. ställen i närheten af jön; men inom en half timma voro musikkåren, borgaresängföreningen och skarpskyttekåren på skeppsbron, för ati å egna och allas vägnar visa en uppmärksamhet mot främlingen och de varmaste sympeatier för hans olyckliga fädernesland. Fursten — till sitt yttre enkel och anspråkslös — var i land och talade med flera personer, lät uppteckna dessas namn och utdelade ät flera sitt visitkort, Musikkåren blåste Marseillaisen, Kung Carl den unga hjelte m. fl. stycken och säångföreningen lät derpå höra sig. 9Sedan skarpskyttekåren gått i gevär, framträdde ånyo fursten, tackade kåren på det hjertligaste och slutade med dessa orden! tänken på mitt arma land! Ett ljudligt Slefve den tappra, ädla polska nationen? var det svar han fick; ångbåten lade ut från land under ihållande hurrarop och kanonsalut från hamnen.