Aftonbladet – 20 mars 1863, sida 3

Diskussionen I polska tragan. Hr Björek förklarade till en början att han vore öfvertygad, att regeringen i denna vigtiga sak skulle uppfylla sin pligt och iakttaga landets bästa. Men talaren trodde att motionen likafullt, äfven med detta förtroende till landets regering, vore fullt berättigad. Ett folk, som i valda organer har ett uttryck för sin vilja, bör ocksä, älven i den utrikes politiken, uttala sin mening. Här finnas de lifligaste sympatier för det polska folket; de hafva gifvit sig luft i meetings och på annat sätt, men huru starka de än äro, är det dock visserligen sannt att ej blott dessa böra få gifva anledning till en åtgärd sådan som talaren föreslagit. Talaren hade också haft ett annat, ett vigtigare skäl. Det är vårt eget intresse, som manar oss att göra något för det polska folket. Vi borde kanske hafva en tanke för hvad som i en framtid kan komma att ske om Ryssland lyckas i sin politik, lyckas att med den ryska nationen fullständigt amalgamera det polska folket. Det är nödvändigt för de fria folken att i sin mån söka bidraga dertill att rätten blir gällande i stället för makten, och för inga stater är det af så stor vigt som för de smärre att alltid vara på sin vakt mot allt, som ger makten företräde framför rätten. Detta var också anledningen till motionen. Hvar och en måste väl också medge, att vårt bästa kräfver att vår regering tager del i de förhandlingar, som kunna ega rum angående konungariket Polen. Denna önskan måste taga formen af en adress till regeringen, emedan vårt tunga riksdagsmaskineri icke medgifver någon annan utväg för meddelanden mellan regering och representation i dylika ämnen. Man hade på ettannat rum klandrat denna motion, såsom innebärande en obehörig påtryckning; men man måste gga noga märke till, att i densamma tydligen är uttryckt att svenska regeringen ej utan uppmaning från andra makter, som i wienertraktaten deltagit, skulle vidtaga några åtgärder i:den syftning motionen uttalar. Och vid tiden för motionens afgifvande hade man genom telegrammer i den officiella tidningen fått anledning att förmoda att en sådan uppmaning redan blifvit svenska regeringen tillställdPå ett annat rum har utrikesministern upplyst att så ej vore fallet. Detta förhindrar dock ej motionens giltighet, då i densamma intet annat yrkande är framstäldt än att Sverges regering skall lemna främmande makter sitt biträde. Till tyrliga följder bör en sådan politik ej kunna leda, då omfånget för regeringens yrkanden är om wienertraktaten noga bestämdt. Här vore öfrigt knappast lämpligt att yttra sig om orsakerna till denna Polens sednuste resning, de äro för längesedan af allmänna opinionen dömda och fördömda. Samma vore fallet med preussiska regeringens förhållande i denna sak. Skulle också motionen anses för tidig: väckt, så skall dock behandlingen af densamma visa folken att venska riksdagen värderar rätt mera än makt, samt lemna regeringen ett väsentligt stöd i den fosterländska politik, som man har anledning hoppas att densamma följer. Hr Trägårdh, R., ansåg att man angående Polens ställning samt underhandlingarne icke hade andra än apokryfiska uppgifter, notiser i tidningarne o. s. v. Den förutsättning motionen innehåller om en inbjudning till Sverge från främmande makter har redan på riddarhuset af utrikesministern blifvit desavouerad. Det vore ej fråga om att icke det lifliga deltagande motionären hyser för polska folket och hvarom motionen vittnar, delades af alla i vårt land, som ha någon aktning för menniskovärdet och nationernas rätt. Men vore det också välbetänkt att ingå med en adress, sådan som den ifrågavarande? Den skulle möjligen kunna misstydas iutlandet samt mera skada än gagna. I ett fall hade dock onekligen denna motion redan varit af stort gagn. Den hade nemligen föranledt ett slags förklaring från regeringens sida genom dess utrikesminister. I denna förklarin jär vigt på att åt regeringen oförkränkt bibehålla initiativet i dylika frågor, hvarjemte framhölls att ett bifall till motionen möjligen kunde försätta regeringen i en obehaglig ställning. På dessa skäl hemställde talaren om motionären ej skulle vilja återtaga sin motion, men förklarade dock att han, i annan händelse, för sin del ej ville motsätta sig remiss af densamma. Hr Ljungberg: Under det dofva lugn, som så länge herrskade i Polen, och när endast de i kyrkorna afsjungna sorgehymner samt ett och annat smärtans anskri förrådde, att en nation nnu lefde, hvilken det civiliserade Europa snart i ett århundrade egnat de varmaste sympatier, uttalade mången den öfvertygelse, att detta folk icke länge skulle kunna uthärda det oerhörda förtryck, som nedböjde detsamma. Denna öfvertygelse har besannats, men likväl icke i följd af någon otålighet å polackarnes sida öfver de lidanden, de redan pröfvat och ännu undergingo, utan derföre att nya, upprörande våldsbragder drifvit dem till förtviflan. Men när handlingens stund kommit, när tiden är inne att låta känslan finna sitt uttryck i något annat än ord, skall då i detta upplysta, frisinnade Europa icke finnes något folk, som har vilia och mod att lyfta sin hand emot de blodfläckade barbarerna? Nej, det vill synas, som skulle man, till Europas blygsel, i en framtid komma att säga om oss detsamma, som vi så änge klagat öfver folkens beteende vid 1830 rs uppresning, att icke en trädde upp till den trycktes bistånd, när denne med lejonmod i kte Lryta det skändligaste öfvervåld historien nne Visserligen kan sägas, att det i hela verlden finnes endast tvense makter, nemligen Frankrike och England, som skulle kunna da Polen, och så länge Fgrannlagenheten hos dessa är så stor, att de omöjligen kunna gä längre än att till Ryssland och dess vapendragare atlåta vänskapliga noter, så kunna andra makter icke något väsentligt uträtta. Men, likasom i ett lands inre angelägenheter en stark opinionsstorm kan bringa en till reformer tveksam eller motvilli regering att företaga hvad densamma, lemnad sig sjelt, skulle hafva underlåtit; så torde i yttre politiska frågor sammanstämmande röster af deltagande kunna egga dem, som måste gå i spetsen, att handla, der de, i annat fall, helt sökert skulle hafva förblifvit overksamma. En ädel och rättvis opinion, sådan den ifrågavarande, skall ju alltid inom de stora nationerna sjelfva finna i den allmänna meningen ett stöd, som mäktigt bidrager att höja dess betydelse. Från denna synpunkt, och då svenska regeringen skall na sin position mera fast och klar, sedan nationen genom sina ombud uttalat sin vilja, vill jag med nöje med min röst understödja en motion, hvilken, efter den förklaring, motionären nu afgifvit, icke innefattar något i ringaste mån oroande äfven för de mest betänksamme. Men, säger man, det är dock att blottställa sig för Rysslands ovänskap, och huru skall Sverge, ett fattigt och föga mäktigtland, kunna fördrista sig härtill. Det ligger i detta inkast icke biott ett underskattande af Sverges betydenhet, utan äfven ett misskännande af dess och Rysslands ömsesidiga ställning. Sverge är icke en stor makt, men det är starkt genom sitt geografiska läge, genom sina söners mod och fosterlandskänsla, genom sin historia och genom den aktning det åtnjuter inom Europa. Bibehålla vi inom detta land den endrägt, som är ett vilkor för all framgång, och fortgå vi på den fria utvecklingens väg, som vi nu beträdt, hafva vi intet att frukta af någon makt, och kanske minst af den, hvars inre gömmer de fruktansvärdaste jäsningselementer, och hvilken på snart sagdt alla sina gränser eger fiender, men i hela Europa icke en enda uppriktig vän. Det är dessutom icke genom undfallenhet Sverge skall vinna trygghet mot Duosland. det fe ananas när ia tryg es