valllg I andra lander, och skulle nagra mindre olägenheter förspörjas i detta afseende, så rätta de sig nog af sig sjelfva. Angående slutligen kyrkans ställning till staten ach kyrk ets rätt i förhållande till riksdi kan man vänta litet och se tiden an, då f get lofvar att ej uppskjuta med att gifva kyrkomötet lagstiftande ritt längre än tills presteståndet upphört såsom riksstånd. Kyrkomötet kan framställa önskningar, på hvilka konungen kan ra samma afseende som på dess besiut; men skligt vore att grundlagen sanktionerade kyrkomötets rätt, och den gör det i sjelfva verket, ty det står att kyrkliga ärender ej kunna afgöras utan K. M:ts bifall. Farhågorna för kyrkomötets upphäfvande äro derföre ock temligen ogrundade, ty det måtte väl om något vara ett kyrkligt ärende. Man skulle ej kunna lita på något i denna verlden, om man befarar allt möjligt ondt af tidens antikristliga anda. Kyrkan består nog, om än formen blir olika, och det vore ej rätt att kämpa, då intet annat dermed uträttas än ett motständ som retar allmänna tänkesättet och kan framkalla en katastrof. Kyrkoherden Ternström ville, för att freda sitt politiska samvete, begagna detta troligen enda ulltälle att yttra sin mening om förslaget; ämnade ej ingå i någon kritisk granskning deraf, . hvilket vore obehöfligt, då sådant genom reservationen redan skett på ett sätt, som ej lemnade något öfrigt att önska, och då talaren ej kunde säga något bättre, ville han i hufvudsaken dermed instämma. Talaren ville blott säga att kyrkomötet bör ega veto i förhållande till riksdagen; är det nemligen en kyrklig representation, så är det nog med konungens rätt att bekräfta dess beslut, hvilka kunna meddelas riksdagen ad notitiam. Ty hvartill gagnar riksdagens samtycke, då de äro från hvarandra skilda institutioner. Reservationens hela öfriga innehåll? vore såsom gånget från talarens eget hjerta. Den 18 Mars 1863 var en ominös dag, ett prognosticon i svenska riksdagarnes historia, om man skådar tillbaka på de 5Å år, landet under de nuvarande srundlagarnes hägn njutit fred samt vunnit frihet och utveckling; talaren var derföre tacksam mot vår gamla konstitution, välsignad i åminnelse, och trodde det fordra starka ben att bära vättre dagar än den skänkt. Det nya skall vara bättre, heter det, men det gamla har ingenting syndat, har ej förverkat sin rätt, utan tvertom varit ett frihetens palladium. Vi veta hvad el ha, men ej hvad vi få; och troligen finns intet j: folk, som har en så vacker representation, intet med så fläckfri sköld, med sådan enig samverkan som det svenska. Inga skakningar hafva ji. apprört vårt samhälle emedan grundlagen njutit i å stor helgd. Om fel finnas, kunde de afhjeli sas, utan bryta den historiska kontinuiteten. i Partiella förändringar kunde hafva ledt till må tet, och om än riksdagsmaskineriet är tungt, har konstitutionen dock hittills egt kraft nogi att hålla det i gå Om alla voro så goda pairioter, som de , skulle ingen strid kunna appstå. Ått vilkoren för kyrkomötets representations-!: rätt ej äro bestämda, vore tills vidare skäl nogj: tt afstyrka förslaget. Dess beskaffenhet, såsom i ateslutande intelligensen och upphöjande pen-j: ; a 209 ningen till uteslutande värdemätare, vore än yt terligare skäl dertr Prosten Melen: Vid förliden riksdag anhöllo vå stånd att K. M:t ville förelägga rikets stän-): ler ett förslag til representationens ombildning, i! Detta har skett. Tack igelseadresser hafva kom: ! mit till stånd, på hvilka icke mindre än 1301: iedamöter af ridderskapet och adeln tecknat sina j amn, men ingen enda prest, utan tvär.om alla l ståndets ledamöter i utskottet reserverat sig ochi: letta i nog stränga ordalag. Om nu ingen dermot opponerade sig, skulle ej blott de som i knat på adresserna, utan ock vederbörande: kommittenter med s antaga, att ståndet ini! corpore gynnar reservationen och afstyrker föri slaget. Men i ett sådant tyst godkännande kunI Je talaren ej deltaga, utan tvingades just genom ;: reservationen att yttra . Talarcn ville ej: landra den, utan respekterade gerna deri utta:t ade åsigter. Någon vederläggning deraf kunde således ej komma i fråga, än mindre någon ord1 vexling. Möjligen komme talaren att upprepa hvad redan blifvit sagdt, men då talaren kanske : :j vore med vid nästa riksdag, vore nu tillfället ;) tt uttala sin mening. Vid första genomläsandet f det kongl. förslaget möter betänkligheter med i! ifseende, på sättet för den första kammarens bi l lande. At Jandstingen öfverlemnas att bestäm-; na de personer, af hvilken den skall komma att; bestå. Landstingen äro ännu okända storheter, I nen att deras sammansittning skall blifva sår I lan, att deras ledamöter skola med nit och sak svännedom uppfi sina skyldigheter, kan v cke gerna betiviflas. Den,som är i närmare be: öring med folket, kan icke misstänka det ju: ocke hvar och en vill det bästa. Bäst hade kanke varit om klassval kommit till stånd; men der1: ;m vore icke dt att tala. Den tiden är förbi. Då det sista representationsförslaget förelades ständerna, var han med i minoriteten, som förprdade densamma. Så ville han äfven göra i l 4 I och han var öfvertygad om att flertalet af deras remmavarande kommittenter äro för dess antasande. Hvad andra kammaren beträffar har oan mot den gjort den anmärkning att man här ned ett streck, betecknande ett visst mått afi penningar, betagit en stor del hittills represenerade besutne hemmansegare på landet repre:entationsrätt. Men då inom bondeståndet insen röst höjt sig till klander af denna punkt i förslaget ansåg talaren att man härvidlag kunde vara lugn. Avgående ärendenas behandlingi iterigen så hyste han ingen fruktan, oaktadt de; arhägor, som reservanterna härvidlag framkatat, isynnerhet när han jemförde gängen af den mvarande riksdagen med den som skulle blifva. Icke kunde väl det förhållande, som nu existevar, att flera af riksdagsmännen under långa nellantider begära permission och aflägsna sig rån riksdagen, ra till gagn för ärendenas säng? De nu varande riksdagarnes längd och iet, mot slutet af desamma, enformiga arbetet i plena, gör ock att mången ledsnar och blir mer eller mindre liknöjd. Annat blir deremot förnållandet om, såsom det kongl. förslaget bjuder, ingen utan laga skäl får aftägsna sig. — Men hvad som ligger ståndet mast om hjertat är väl frågan om kyrkomötet och dess förhållande till riksdagen. I likhet med reservanterna ansåg salaren att man härvidlag gjort nog för betrygsandet af kyrkans rätt. n ville fråga hur det nittills varit, och om vid vära riksdagar alltid så stort afseende fiästats vid presteståndets framställningar? Då frågan om antagande af en ny kyrkohandbok förevar, fästes icke något afseende på det enhälliga förord ståndet skänkte förslaget. Det afslogs af de öfriga stånden. Tal. slutade med det yttrandet, att han ansåg presterskapet kunna bättre, ändamälsenligare och välsignelserikare använda sin tid om i stället att deltaga i politiska värf det uteslutande egnade vin tid åt sitt höga och ansvarsfulla kall. Doktor Säve uttryckte sin förundran öfver reservationen, trodde att representationens ombildning vore all t efterlängtad och ansåg äfven tiden derft a inne. De försök härtill, som förut blifvit gjorda, hade ej lyckats, och detta på goda grunder. Man ville nu öka ett ant sätt, med bättre utsigter till framgång. Omständigheterna äro dertill gynnsamma; allmänna opinionen är att den nuvarande konstitutionen har stora brister, som behöfva afhbjelpas, och uttryckt sin önskan derom. Enlappning och förändring af de gamla stånden kunde leda till representationens sprängning, såsom justitiestatsministern också anmärkt. Den nya kommunullagen och de blifvande landstingen skola underlätta svårigheten af första kammarens bildande. Opinionen är påträngande såväl från de orepresenterade som från grannländerna, hvilka anse Sverges författning utgöra egentliga hindret för landets anslutning till de öfriga skandinaviska länderna. Vi ega en ung och lifiig monark, med intresse för saken, och som lofvat den sitt understöd; vi ha inre lugn och yttre oberoende,