skilda personer till hela korporationer, till dess den ändtligen lyckats indraga representationen. ja, snart sagdt, hela nationen, och dela den i två fiendtliga läger. Man har Kämpar och man kämpar ännu i sista stunden med skarpa vapen, stundom måhända alltför skarpa. Ridderskapet ch adeln torde det vara förbehållet att afgöra hvartåt segern skall vända sig, och sålunda slita en tvist, så olycksbringande för den medicinska vetenskapens fria utveckling. Med oförminskad kärlek till det universitet jag en gång i min ungdom tillhörde, och med en af tacksamhet mot Carolinska institutet, större dimensioner, och öfvergått ifrån en som gifvit mina vetenskapliga sträfvanden deras egentliga riktnisg, befinner jag mig nu i den för denna frågas bedömande lyckliga ställning. att icke tillhöra något parti. Min äregirighet inskränker sig att på den anspråkslösa plats jag innehar kunna, i min ringa mån, gagna mitt fosterland; och som jag sälunda icke skäligen kan misstänkas att vara ledd af egennyttiga be räkningar, eller på minsta sätt vara beroende af det ena eller andra läroverket, så har jag trott, att mitt ord tilläfventyrs icke skulle sakna all vigt och betydelse, hvarföre jag önskar i korthet få redogöra för de åsister, som föranledt mitt uppträdande i denna, för den medicinska vetenskapen och för menskligheten vigtiga fråga. Innan jag detta gör ber jag dock, att till allmänna besvärsoch ekonomiutskottets hrr ledamöter få hembära min varma tacksamhet för den osparda möda de haft att reda denna intrasslade härfva. Hvilken lösning denna fråga slutligen än må erhålla, så bör dock vissheten att rikets ständer jegnat densamma all möjlig uppmärksamhet vara i vå rad tillfredsställande för alla partier. Vid besvarandet al denna fråga har man, enligt mitt förmenande, utgått från en alldeles oriktig synpunkt. Man har, än å ena, än å andra sidan sökt bevisa hvad som aldrig kan bevisas, nemligen det ena eller andra läroverkets större eller mindre rättighet att uppehålla den medicinska undervisningen. Så länge striden kämpas på denna bottenlösa mark kan den aldrig blifva utkämpad. Hufvudfrågan är ju icke och kan icke vara den, huruvida universiteterna skola hafva större rättigheter än Carolinska institutet att anställa lärdomsprof, eller tvärtom; fråan är icke om någon lumpen rangskilnad melan de olika läroverken, och kan icke heller vända sig om deras öfriga småaktiga, ofta på afundsjuka grundade, gräl och enskilda tvister. Hufvudfrågan är, enligt min uppfattning, af mycket större vigt och ädlare natur: den gäller den medicinska vetenskapens, den studerande jngdomens och, framför allt, den lidande mensklighetens rättigheter. Den gäller, huruvida den medicinska undervisningen skall, efter landets tillgångar, få fritt utveckla sig, eller den skall omgärdas af vissa, bestämda råmärken. Ifrån denna synpunkt betraktad, den enda rätta och sanna, bör väl ingen tvekan kunna uppstå om svaret på denna fråga? Den synes mig vara, såsom Jag redan haft äran antyda, så enkel, att man för dess lösning alldeles icke behöfver taga sin tiliflykt till alla dessa kungabref, kanslersskrifvelser, utlåtanden, komitter, kollegier och andra myndigheter, hvarmed den blifvit omspunnen och insnärjd. Jag lemnar således alla dessa, mer eller mindre värderika dokumenter å sido, och vill blott betrakta denna fråga i sitt fria, naturliga och obundna skick. Nåväl, mina herrar, huru framställer den sig då för våra blickar? Vi se en liten medicinsk skola, hufvudsakligen afsedd att förse armån och flottan med dugliga läkare, uppstå i hufvudstaden. Hastigt utvidgar sig denna skola, och det först efsedda ändamålet är ej mera nog för dess verksamhet. Genom utmärkta lärare, hvaribland några af Sverges vetenskapliga celebriteter, förstår denna skola att år efter år förvärfva allt större erkännande af regering och ständer. Genom frikostiga anslag ser den sig redan i stånd att utveckla sina krafter: den ena lärostolen efter den andra uppstår, och snart är denna lilla skola förvandlad till ett ypperligt medicinskt läroverk. Med ungdomsfriska krafter fortgår det på sin nya bana, så att det nu framstår såsom Sverges första medicinska läroanstalt. Jag vill icke här anställa några betraktelser, huruvida det var riktigt och välbetänkt att någonsin stifta denna skola; jag vill lemna oafgjordt, huruvida det var klokt, att uti ett fattigt land, som vårt, skapa tre medicinska läroverk, hvilka icke alla kunna, efter tidens fordringar, underhållas. Men, mine herrar, då detta en gång skett; då det unga läroverket utbildat sig till en måhända icke anad fullständighet; då det, uppburet af så många vetenskapens heroer, icke allenast börjat öfverskugga sina äldre medsystrar, utan äfven göra sig bemärkt och hedradt af utländska lärda samfund; kan det då vara rätt, klokt och nyttigt att nu hämma dess verksamhet, hindra dess vilare utveckling och återbringa det till sin förra