ciel osteologi och leder dissektionsöfningarne på anatomisalen. Prof. Glas: om hjemans och nerfvernas sjukdomar; kliniska föreläsningar, samt propedevtisk-medicinsk klinik ock poliklinik. Prof. Mesterston: benens och ledgängarnas sjukdomar; synorganets physiologi; propedevtisk kirurgisk klinik och polemik samt speeiel kirurgisk, ophthalmiatrisk och syphilitisk klinik och poliklinik. Prof. Hedenius: speciel pathologisk anatomi. P-of. Amen: om födoämnena i kemiskt hänseende; organisk pharmacevtisk kemi. Adjunkten Holmgren: experimentalphysiologi och handleder i physiologisk histologi. Adjunkten Fristedt: botanisk och zoologisk pharmakognosi samt adjunkten Brein: om de obstetriska operationerna. Häraf se vi, att undervisningen vid universi tetet är lika praktisk som vid institutet och att inga föreläsningar hållas uti allmän pathologi, kirurgi och obstetrik, samt att ett ämne är alldeles ifrån de offentliga föreläsningarne uteslutet, nemligen medicinens historia, uti hvilket ämne, vid institutet, allmänt erkända utmärkta föreläsningar hållas af doktor Broberg. Den hufvudsakliga skilnaden mellan föreläsningarne vid universitetet och institutet är således egentligen blott den, att vid institutet äro läroämnena fördelade på flera lärare än vid universitetet, hvilket förhållande väl icke skäligen kan antagas vara ett hinder för den teoretiska undervisningen vid nämnde läroverk. När man nu till allt detta lägger, att det mig veterligt icke finnes något land i verlden der man ansett nyttigt och nödvändigt att till särskilda läroverk förlägga den teoretiska och praktiska medicinska undervisningen, utan att dessa öfverallt, vid ett och samma Järoverk gå hand i hand med hvaran tra, så torde det för vanligt menniskoförstånd vara ofattligt, hvarföre en dylik fördelning af det medicinska studiet, erdast i det gamla Sverge skulle vara så nödvändig och välsignelsebringande. Allt detta ordande om den medicinska undervisningens fördelning och nyttan af Ssamverkan emellan de olika läroverken, torde således hufvudsakligen endast afse att förena och tillfredsställa de stridande partierna, men ingalunda att gynna och befordra läkarebildningen i vårt Jand eller afse den studerande ungdomens och den lidande mensklighetens sanna nytta. Den studerande ungdomen har rätt att fordra frihet i valet af de medicinska läroverk som finnas, och den lidande mensklighetens rättighet måste det vara att icke åsidosättas för befordrande af enskilda småaktiga intressen. Hvad angår andra punkten, eller universiteternas välgörande inflytande på den humanistiska bildningen, så kan detta aldrig bestridas. Men då man besinnar att de ynglingar, eiler rättare de unga män, hvilka skola bilda sig för läkareyrket måste vistas vid universiteten några är, innan de kunna börja sina medicinska studier och såsom beredelse till dem, just i humanistisk riktning, och då denna förberedelse gemenligen upptager lika lång tid som fordrag för inhemtande af det kunskapemätt och den humanistiska bildning som ansetts tillräcklig lör dem hvilka inträda i de olika embetsverken, ja till och medi kyrkans tjenst, för att icke nämna dem hvilka eftersträfva den filosofiska lagen, så må det i sanning synas mer än underligt, hvarföre icke I den unge läkaren skall anses mogen att utom Tkretsen af den akademiska atmosferen vidare T odla sitt förstånd och förädla sitt hjerta. Ja, mina herrar, jag går ännu längre. Jag tror nemligen att de unga män hvilka skulle vilja genomgå I sin medicinska kurs i hufvudstaden, skulle hafva stor fördel just för befordrandet af deras humanistiska bildning och för vinnande af den för läkaren så nödiga menniskokännedom, att under tiden för deras studier lefva under inflytande af det rörligare lif som -en hufvudstad erbjuder. Tillfälle till umgänge med personer af olika samhällsställning och bildningsgrad, vetenskapsmän, litteratörer, konstnärer, industriidkare m. fl., torde fullt uppväga förlusten af åhörandet af några akademiska föreläsningar och ett mångårigt studentlif. Ehuru jag för min del hyser den föreställningen att den medicinska vetenskapen skulle vinna enom de medicinska fakulteternas förening med arolinska institutet i hufvudstaden, och att ännu gtörre vinst skulle tillskyndas derigenom att hela universitetet förlades dit, såsom jag uti särskild motion vid en föregående riksdag närmare utvecklat, så är jag dock fullt öfvertygad att dylika förändringar i nuvarande förhållanden icke skola blifva en följd af den nu föreslagna åtgärden, med afseende på Carolinska institutet. Med kännedom om de utmärkta förmågor som den medicinska fakulteten inom sig eger. och med de materiela resurser som enligt hr prof. Glas uppgift, stå nämnde fakultet till buds, kan jag icke inse något skäl, hvarföre densamma icke framgent såsom hittills skulle kunna mäktigt bidraga till läkarebildningen ilandet. Visserligen uttalar hr Glas i slutet af sin skrift; sid. 34, en fruktan i detta hänseende. Men denna fruktan stämmer ingalunda öfverens med den tillförsigt till de medicinska fakulteternas oumbärlighet som röjer sig uti det föregående sid. 16 —19. Skulle deremot professor Glas, emot all förmodan hafva rätt då han säger: Den teoretisktmedicinska examens återlemnande till institutet föranleder småningom deras upphäfvande der de nu finnas och förflyttning, så vore institutets stora öfverlägsenhet öfver de medicinska fakulteterna ju af dessa erkänd. Och hvem skulle väl sedan längre tveka att på Carolinska institutet tillämpa den gyllene regein att iåta det gäla hvad det kan. Hr Glas tillägger: Målet är ett, men medlen att nå det kunna vara många.s Denna sats torde lika väl kunna tillämpas på dem som, döfva för tidsandans fordringar och allmänna opinionens röst, envist fasthålla vid föråldrade institutioner. Och säkert är det, att bland alla medel att uppnå sitt mål. är det det sämsta att ikläda sina tankar sådan form, som medicinska fakulteten i slutet af sin skrifvelse beagnar, för att uttrycka sin vördnad för de höge fliga riksstånden. Mine herrar! sorgligt vore det i sanning om vårt land, Linnes och Berzelii land, från gammalt så högt äradt för allt hvarmed det bidragit till naturvetenskapernas utveckling. nu skulle lemna hela den bildade verlden ett bedröfligt exempel på huru man hos oss af ren skråanda lyckats undertrycka vårt yppersta medicinska läroverk, och snart sagt strypa det midt i dess skönaste blomstring. Grefve Anckarsvärd förklarade i motsats till de förste talarne att han sällan sett något betänkande så fullständigt, opartiskt och väl motiveradt som det föreliggande, ja om alla ledamöter endast genomläst det, hade man genast kunnat skrida till omröstning. Åtminstone hade hvad man mot detsamma anfört icke på honom gjort det minsta intryck. Talaren genomgick härefter vidlyftigt betänkandet och anställde en motkritik af hvad grefve Hamilton anfört, erinrande vid dennes liknelse om rochen att sjelfva denna bild utvisar att här är fråga om någonting skrämessigt. Insåg för öfrigt ej huru en samverkan kunde ega rum om man frän det ena läroverket borttager ett för läkarebildningen så nödvändigt element som det praktiska. Motståndarne vågade icke säga att de anslag, som beviljats institutet, vore bortkastade pengar, emedan detsamma förvärfvat större europeiskt rykte än fakulteterna. Man hade sagt att regeringen icke skulle sanktionera et beslut om förändring i det nu gällande, men talaren trodde tvärtom att den skulle nödgas dertill af allmänna opinionen. Man hade talat om examen såsom en slutve Nm RR rv er ff HH tt FARS