Aftonbladet – 18 mars 1863, sida 2

bortskymde pannan och ögonen, lyssnade han till hvad Gurli sade. Med en röst som lät förunderligt klar, ehuru den darrade, yttrade Gurli: Du kan icks förstå min sorg öfver det förstörda korset, säger du, nåväl Stefan, du skall kanske göra det om jag säger dig att det var min kyrka, mitt altare, vid hvilket jag gick att knäböja och bedja till henne, vars ande, som jag tyckte, omsväfvade denna plats. Då andra gingo dit in — hon pekade å kyrkan — för att bedja, då gick jag till orset på min moders graf. Då andra flydde till en kär vän för att utgjuta sin glädje eller smärta, då vandrade jag hit, slog armarne om det kalla marmorkorset, lutade min panna emot dess tysta sköte och tillhviskade det mina tankar och känslor. Ack, Stefan, det enkla hvita korset var för mig det käraste och dyrbaraste jag egde. För detsamma skulle jeg gerna offrat all min rikedom. Sedan min mor dog, var det mig blifvet så beligt och så kärt, att jag längjade dit då jag var i främmande land, och jag tyckte ig stå ensam och öfvergifven, lå jag ej på länge fått knäböja vid dess ot. Det var en länk emellan mig och himen. Det var det tysta vittnet till all min inger öfver mina fel, alla mina ädlaste och västa föresatser; med få ord, min enda förrogna. Och nu är det bästa tillintetgjordt, örstördt. Hvart skall jag numera fy då jälen lider af sitt armod, då hjertat längar eliter hugsvalelse, då det är öfverfullt är och behöfver andas ut. 3 Gurli tystnade, och Allon stod framför venne och Stefan. Allon hade rusat fram under intrycket af len svartsjuka han erfor då hon så tulade ll Stefan: Ötfverraskad af hans plötsliga uppträdande este sig Gurli och Stefan. Man förundrar sig öfver din frånvaro jenna morgonX, sade Allon med häftighet ch utan att helsa. Hans utseende var pprördt. (Forts.)