Aftonbladet – 18 mars 1863, sida 2

SMin mors graf förstörd4, stammade hon. 40 Gud! Det enda jag egde qvar attölska är mig beröfvadt.t Hon gömde ansigtet i händerna. Det gifvas tonfall af smärta, som gör mera intryck på själen än den lifligaste skildring deraf. Så äfven nu. Gurlis röst sade mera än hennes ord och kom den arm att darra som understödde henne. Gurli, din moders ande omgifver dig lika kärleksfullt, oaktadt åskan förstört det kalla marmormonumentet på hennes graf. Kom, låt oss gå Gurli lyfte upp ansigtet ur händerna. Stefan, sade hon med bitter smärta, Cbättre att åskan dödat mig än beröfvat mitt hjerta detta kors, till hvars fot jag var van att fly för att finna lugn och frid. nyo utbrast hon i gråt. Stefan talade milda och trösterika ord, trslade länge och lyckades slutligen något stilla hennes upprörda sinne. ÅAndtligen förmådde han henne att återvända till Birgersborg. Regnet hade upphört, molnen skingrat sig, och då Gurli trädde in på gården till den gamla borgen, föllo några klara leende solstrålar på heones hufvud. Stefan fattade hennes hand och yttrade i hjertlig ton: Ser du, Gurli, nu ler solen emot dig och tyckes vilja bringa dig den läran, att efier sorg och smärtor kommer glädje. Det beror endast på oss sjelfva att så bära våra lidanden att de aldrig beröfva oss förtröstan på framtiden. Vi mäste vid alla oväders utbrott stå upprätta såsom eken, och vi skola då efter deras slut smekas af tröstens enge! och belysas af hopppets sol. Betrakta den stora eken der. Dess grönska är nu fri skare än före regnet.? . Tack ! var Gurlis enda svar. I nästa ögonblick försvaon hon uppför rappan, som förde till hennes enskilda våing. Stefan ick ned i flygeln för att utbyta le våta kläderna emot torra. Då han derfter inträdde i salongen fann han Gurli rei.