Aftonbladet – 17 mars 1863, sida 1

ENARE SRS STOCKHOLM den 17 Mars. —— Bref från Köpenhamn. (Från Aftonbladets korrespondent.) Den 11 Mare. Nu är hon gift, och, gudskelof, nu ha de fått hvarandra — 14,000 fattiga häri staden ha hvardera fått två portioner varm mat i anledning af dagen; de ha ätit sig mätta, och andra ha talat oss öfvermätta om Alexandra — nu skola vi tala om nägontin .annat.? Ja, jag måste säga er att det är jen allvarsam sak att vara medborgare i Köpenhamn; kände man ej de goda köpen; hamnarne närmare, så kunde man alldeles förtvifla om dem; de låta kläda sig i alla möjliga kostymer, och bäst som man tror ;sig ha fått dem fast i en sak, så ha de ofantligt mycket besvär med en annan. Köpenhamnarens valspråk är: Låt gå, jag är med; och om tiderna falla sig svåra för I honom, så tröstar ban sig med: ?Ah lappri, det går nog!? Detta är ett drag i den danska karakteren i allmänhet, men det finns i raffineradt tillstånd hos köpenhamnarne. Allt det oändliga Alexandra-talet, Aleandrailluminstionen — ty i går var staden illuminerad från ena ändan till den andra — och Alexandrahvad vet jag har icke sin rot i någon entusiasm; här finns icke någon sådan, och hvarifrån skulle den väl komma; men det är en ny ståt, det är någonting att se, låt gå, jag är med; och härigenom uppstår något, som kunde likna en folkrörelse, men allsicke är det. Om vi ransakade hjertan och njurar hos de illuminerande i går, så skulle vi få veta att den öfvervägande delen illuminerade derföre att det stod i bladet? att andra gjorde det; och om man hade frågat den talrika mängd, som tågade utåt stadens gator, för att se illuminationen, om den nu verkligen var riktigt hänryckt för Alexandra, så skulle den svara: hvad vidkommer det mig, men det är ljus i fönstren och folk på gatan, hurra! En simpel man med sin bustru gick i trängseln bakom två långa karlar. 7?Det är bra, sade mannen, att gå efter två sådana der gardister, de skaffa så ypperligt plats.? Den ena vände sig om och anmärkte, att när han gick bakom två långa personer, kunde han ju icke se illuminationen; ja, hvad gör det, svarade mannen. -— Men det är väl för det ändamålet ni gått ut! — Nej, men när alla andra menniskor äro ute på gatorna, hvarföre skulla då jag sitta hemma?? Det var en köpen. hamnare! Men, frågar ni kanske, huru är det möjligt att fira fester och tända glädjeljus, då så tunga politiska moln sväfva öf. ver landet? Jo, det är danskt! Allt hvad som nedtynger vår själ och oroar vårt sinne, det stänga vi in i en liten ask och gömma det väl hos oss sjelfva och låta ingen ana att skon klämmer. Det skall vara hårda tryckningar eller elektriska ljungeldar, som skola förmå oss att alla stå upp med fulla känslan, den lefvande och orubbliga känslan af att vi äro ett folk och vilja fortfara att vara ett folk; eljest gå vi så der mer eller mindre för oss sjelfva, äro i sjelfva verket ganska väl beredda på att inställa oss när larmtrumman går, men hoppas att det nog skall aflöpa detta förutan, samt låtsa för resten om ingenting! Ser man blott den yttre sidan af det Qanska folket och dess hufvudstads invånare, kan man lätteligen få dåliga tankar om dem, och olyckan är ju att det man mest ser är just den yttre sidan. Men nu är då således Alexandra gift, nu kan det kanske komma att talas om någon. ting annat, t. ex. om den holsteinska ständerförsamlingen. Ja, spelet der nere iItzeboe är i sjelfva verket för närvarande utan intresse, matadorer och trumf äro utspelade, och det dröjer något innsn vi få se hvem som tagit hem de flesta sticken. Ständernas adress till konungen har blitvit sänd tillbaka till dem, de ha vägrat att gå in på en realitetebehandling af tullagen och de gemensamma bevillningslagarne, och slutligen ha de beslutit att framföra klagomål hos förbundsdagen i Frankfurt. Detta steg är ju icke nytt; då Kristien VIII år 1846 begagnat några högst obestämda ord om Slesvigs och konungarikets förening, när han icke ville mottaga ständernas harmfulla klagomål, så vände de holsteinska ständerna sig då också till det tyska förbundet, och i sitt svar den 17 September 1846 reserve. rade detta sin rätt att ha ett ord med i laget om Slesvig. Detta är ett vigtigt steg i slesvig-holsteinarnes historia. För danskar tyckes saken härmed vara temligen klar. Det förljudes också från ministeriella kretsar, att nu är tulliniens förflyttning till Eidern säker; men då denna åtgärd skall beröfva den gemensamma kassan en väsentlig inkomst, kan jag ej inse någonting bättre än att man samtidigt måste företaga en ans nan afsöndring, eom skall bespara en gemensam utgift, jag menar armeafsöndringen, eftersom ju icke allt skall afsöndras på en gång, utan vi skola krypa fram från det ena till det andra, Jag kan, på tal om afsöndringen, icke underlåta att påminna om det sorgliga faktum, som tyckes visa sig af de genom den blå boken och de svenska diplomaliska handlingarne bekanta notvexliogarna, att det i Mars och April 1861 tyckes ba varit en lidvpunkt. då så oodt som alla mak.