Aftonbladet – 16 mars 1863, sida 3

Ansändt.) Några betraktelser öfver prestbristen. j Då man betraktar den svåra prestbrist, soma råder i landsförsamlingarne, der, på flera ställen, en prest måste sköta 2 å 3 församlingar, stundom ganska vidsträckta och folkrika, är detta ett ganska beklagansvärdt förhållande, som allt mer tyckes göra sig gällande, så att en del kyrkor måste stå tillslutna helt ochyhållet, och ien del måste gudstjenst hållas på tider, som äro olämpliga för landsboer, hvilka hafva långa vägar att färdas. För att afhjelpa denna brist torde def icke vara nog att, såsom hittills, på våra prestmöten inom stiften och på våra riksmöten diskutera prestbristen och föreslå några palliativer för dess afnjelpande, utan bör orsaken till densamma uppsökas och undanrödjas; ty om man vill ändamålet, måste man äfven begagna rätta medlen för dess ernående. Bland orsakerna till att så få numera egna sig åt det presterliga kallet torde kunna räknas befordringssättet, som i de flesta fall är fotadt på lycksökeri, slägtskap, relationer och intriger, så att det ofta beror på slumpen huruvida presten får bröd för sig och de sina, om han ock är aldrig så nitisk i sitt kall och arbetade dag och natt; ty arbeta får allt det lägre presterskapet, isynnerhet det obefordrade under närvarande prestbrist, ofta mer än dess helsa och krafter tillåta, utan att det härigenom erhåller befordran och rikligare bergning. Vidare torde härtill äfven med skäl kunna räknas stiftsstyrelsens godtyckiiga makt samt ofta ovisa och kärlekslösa behandling emot det extra ordinarie presterskapet. Att under sin extra ordinarie tjenstetid, som för mången ofta kan råka blifva nog lång, om han icke är en lyckans gunstling, oupphörligen, stundom flera gånger om året, godtyckligt kastas ifrån det ena stället till det andra oc ständigt sakna ett eget hem och lefva skild från sina anhöriga samt stundom, genom domkapitlets mindre goda anordningar, nödgas sjelf, bäst man kan och gitter, förskaffa sig husrum och lifstörnödenheter på den knappa lön som bestås är ingalunda lockande för en ung man att beträda den presterliga banan. Det förtryck, som i många hänseenden utöfvas emot det lägre presterskapet, är alltför mycket i ögonen fallande, såsom då, utom hvad redan är nämndt, detsamma nolens volens belastas med att sköta flera tjenster tillsammans; och då härvid ingenting efterskänkes i det dryga ansvaret och tjenstgöringsskyldigheten, skulle man äfven anse detsamma vara fullt berättigadt att i ersättning åtnjuta åtminstone det stipulerade minimi-arfvodet för hvardera af des tjenster detsamma godtyckligt ålägges; men äfven härutinnan tyckas de höga förmännen följa en moralfilosofi och en rättslära, som intet normalt menniskoförnuft är i stånd att fatta. Då stiftsstyrelserna icke mäktat eller gittlat ingå till regeringen med förslag till varaktigt afhjelpande af prestbristen och till att återgifva det lägre presterskapet dess medborgerliga rättigheter samt förbättra dess ställning inom samhället, hafva åtskilliga af de församlade folkombuden under innevarande riksmöte — bättre än ett trångbröstadt domkapitel inseende hvad som skulle lända till ömsesidig båtnad — frisinnadt höjt sin röst för att rädda både kyrka och presterskap ifrån en babylonisk fångenskap; men torde detta bemödande såväl som många föregående komma att stranda emot prelaturens stock-konservativa afvoghet emot hvad densamma kallar det lägre presterskapet. Om det derföre går stiftsstyrelsen och prelaturen såsom det vanligen går en kärlekslös och njugg husbonde, att han blir i saknad af tjenare, ser insändaren härutinnan ingenting annat än försynens rättvisa, som gör sig gällande, och prelaturen har ingen giltig orsak att klaga, då densamma förunnas att ensam sköta om kyrkans angelägenheter. Orsaken till klagan öfver prestbristen torde å prelaturens sida vara, för att komma sanningen närmare, att prelaturen icke vill kännas vid arbetet inom kyrkan, utan endast inkomsterna. T. KeA