besked använda sina bona officia hos Rysslande czar för att utverka några nådesmulor af frihet (när skall man då lära sig begripa, eller vilja begripa, att frihet i första hand är sjelfbestämmelserätt och att den säsom nåd kan blifva ber roende endast af det absolut fullkomliga väsendet) åt detta i de djupaste hjertrötterna al sin sjelfkänsla så obarmhertigt sargade folk. En Naoleon griper till svärdet för en Jecker (så säges ätminstone hans förevändning vara), och äfven England har icke sällan med kraftig arm hos främmande utkräft sina medWorgares rätt; men när ett folk, som en gång haft och nu åter af flera tecken visar sig förtjent att återfå sin medborgarerätt i folkens samfund — när detta folk, efter snart hundraårigt dödsqval, ålagdt af sjelfva orättfördighetens argaste bödlar, bryter inseglet till sin frihets graf, då vill man icke hjelpa upp det ur gräfven, utan endast befria det från några svepebindlar, så att det — fritt kantänka — må kunna promenera i sin griftkammare. Om man icke måste misstänka, att egennytta och sjelfviskhet, parad med feghet, utgjorde principen för den s. k. högre politiken, så skulle man hafva anledning förmoda, att em stor okiarhet öfver den allmänna rätten och dess särskilda tillämpning ännu råder hos vår tids statsmän. Emedan man således ännu icke fått klart för sig, hvilken begränsning den abstrakta satsen, att hvarje folk eller hvarje nationalitet har rätt att vara fri och sjelfbestående, måste blifva underkastad vid tillämpningen, så tyckes man snarare luta till den åsigten, att hvarje nation, som icke är i verklig besittning af friheten, också saknar rätt att återvinna den annat än såsom frivillig skänk och gåfva samt i det mått som herrskaren eller inkräktaren godtyckligt behagar bestämma, eller att, om ett folk griper sig an att taga hvad det icke godvilligt synes kunna få, dess rätt att vinna sin önskar är jemnt lika stor som dess förmåga att göra den gällande. Fördenskull, huru fullt bevislig denna dess rätt må vara, och med hvilket himmelskriande våld den än må undanhållas detsamma, så kan det icke komna lågt, att man, för sanningens och rättens egen skull, anser sig förbunden att tillgripa de enda säkert verksamma medlen för dessas befrämjande, utan man menar sig uppfyila allan rättfärdighet, blott man icke motarbetar dem, och derföre har man proklameiat den s. k. noninterventionsprincipen, hvilken alltemellanåt vill säga ungefär detsamma som, derest en enskild person är utsatt för att blifva mördad af en skara framrusande banditer, så må alla andra, som äro till hands och detta se — huru väl de än kunde afstyra det tillernade brottet — icke hindra sjeltva röfvaranförarens tilltag, utan endast helt vackert söka afhålla hans följe från biträdandet af hans våldsbragd. Men inför Guds ögon sälla sig dessa åskådare, just genom sin halfhet, sjelfva till banditföljet och göra sig saker till det brott, som blir begånget. Ty den der icke förekommer stöld och dråp, der han det kan eller ser sig kunna det, han är sjelf en tjuf och en mandråpare. Måhända skulle statsmännen ändå komma till känsla och insigt derom, att denna nonintervention der den visar sig som ohjelpsamhet mot deu orättvist lidande och förtryckte är rentaf ett brott, allenast de en gång fattade och vidhöllo några bestämda och giltiga prindper för tillämpningen af nationalitetens abstrakta rätt. Antoge man t. ex. att hvarje folk, som icke låter ett annat vara i fred, utan genom fortsatta våldskräktningar rentaf nödgar detta att underkufva sig, icke har rätt att med våld återtaga sin frihet, men att deremot hvarje folk, som utan rättmätig orsak genom svek och våld blifvit beröfvadt sitt sjelfbestånd, har en icke, genom någon, om än aldrig så gammal häfd, förlerbar rätt att detta återvinna, så vore redan något gjordt till frihetens och rättvisans helgd; och man skulle till följd häraf finna sig föranlåten att icke blott tala för en delvis rätt åt Polen, utan att ock handla, och detta för en full rätt. På samma sätt skulle man ock lätt finna, att, enligt förenämnda principer, hvarken södra Stesvig och än mindre hela Slesvig har rätt att lösrycka sig från Danmark, derföre att under de båda grannfolkens långa sämfärdsel en mängd tyskar der nedsatt sig och småningom lyckats undantränga icke så mycket danskarne sjeltva som det danska språket i sydligaste delen aflandet. Principen för detta påstående vöre lätt formulerad, men här må vara nog att anmärka, att tyskarnes oförskämda anspråk äro lika orimliga som, ifall ett stort bolag afrika engelsmän kommit i besittning af Gellivara med den omkringlicgande nejden, under tidens längd så småningom undanträngt svenskan, i det de nödgat sina underhafvande att lära sig engelska, och på grund häraf nu framkommo med det påståendet, att denna landsdel hädanefter icke borde höra till Sverge utan till England. —ami— —-?