Till Redaktionen af Aftonbladet! Uti den artikel i n:r 51 för i år, åt hvilken redaktionen, i enlighet med verkliga förhållandet, gifvit öfverskriften: Polska insurrektionen bedömd af en prest, förekommer mot slutet ett i ögonen fallande, mycket svårt tryckfel, genom öfverhoppande af nära en hel mening. den nog fort tillhopakomna, hastigt genomsedda och affärdade artikeln skulle jag väl nu vilja finna flera tryckfel, men dels äro de ovigtiga, dels kunna de vara skriftel (ja tankefel). Således må endast anmärkas följande. Mot slutet af ifrågavarande artikel står nemligen: Den hedniska vikingakraften och det råa orefiekterade modet hafva lemnat rum för civilisstionens förslappning, nu blott fåtaligare individers religion I manuskriptet stod deremot, ehuru inflickadt på en annan sida af papperet: förslappning och njutningslust, och kristendomen utgör i sjelfva verket ännu blott fåtaligare individers religion. Med dessa individer menar jag ingalunda blott de s. k. läsarena, ehuru de ärliga och redliga bland dem utgöra, att jag så må säga, en Kristi äntrupp, den dock måhända i ett och annat bär märke af en viss disciplinens stelhet och bundenhet, utan ock många andra, dem Herren bäst känner, och hvilka af inskränkta menniskor kunna kännas och anses för något helt annat. Man skulle äfvenledes kanske tro s(jag hoppas att Red. är god och tillåter mig hafva ordet ännu några minuter), att, då jag i början af artikeln talar om fromma män, hvilka påstå, att det är Gud, som underkufvar och förslafvar folken, men djefvulen, som gör alla revolutioner, jag dermed velat utpeka just företrädesvis dessa läsare. Ingalunda. Många af dem hysa utan tvifvel förutnämnda inskränkta åsigter, och skulle således anse det helsosamt, om polackarne förbletve under rysssarnes i öfrigt hurusomhelst tryckande ok, endast att de erhölle religionsfrihet, så att katolicismen kunde utträngas af en renare lära; men som läsarne allmänligen i rikt mått hafva känslans värma, så klappar säkert hos dem alla ett lifligt deltagande för po lackarnes lidanden och pågående frihetsstrid, om ock endast en del af dem — och kanske en mindre — har nog ljus blick, för att inse och erkänna ett orättvist underkufvadt folks rättighet att t. o. m. i bodig kamp söka återtaga sin frihet och sjelfbestånd. Ett bevis på denna ljusare blick ser jag i tidningen Väktaren, der jag under de klara redogöretserna af stridens vexlingar och den närvarande ställningen tycker mig, till förmån för frihetens kämpar, på en fång höra en bönesuck och se en tår glänsa i ed:s öga. Nej, till dessa fromma höra kanske företrädesvis en hop stela, gammalkyrkliga, hvilka med sina inskränkta konservativa ögon endast kunna se den ena sidan af kristendomen, huru den regelbinder och tyglar — förer fram på den smala vägen; men icke den andra, huru den vidgar och irigör och liksom på englavingar förer oss högt öfver alla dumma inskränkningar — öfver både smala och breda vägar, sådana som menniskorna vilja utstaka dem. Med ledsnad finner jag, att ännu blott den verldsliga klokheten och egennyttan göra sig gällande äfven i Englands ridkammare.Det är icke fråga om polackarnes rätt att såsom ett fritt folk foga öfver sig och sitt, icke om att kraftigt hjelpa dem att återvinna denna deras kränkta rätt, utan endast om att med mer eller mindre