Aftonbladet – 14 mars 1863, sida 2

I de rum, som beboddes af Mathilda Brur och hennes son, sutto de tillsammans vid ett af de uppslagna fönstren. Nå, min kära gosse, huru behagar dig Gurli? Fann du henne förändrad efter vistandet i England?4 frågade Mathilda och såg med en öm blick på sonens idealiskt vackra ansigte. tJag tyckte om möjligt mindre om henne än någonsin, svarade Stef.n. Hon har till sina ölriga obehagliga egenskaper lagt ett visst jagande efter att framstå i en ädelmodig dager, som måste blifva vidrigt för den, hvilken i likhet med mig vet, att hon är uten allt hjerta. tKära son, nu är du bra sträng. Jag har visserligen icke sett mycket af Gurli och är derjemte icke särdeles skarpsynt; men nog skulle jag vilja bestrida att hon är utan bjerta. Mig har hon alltid förefallit som en varelse, den der genom en skef ställning i barnaåren fått en skef riktning, men det oaktadt bibehållit en guldåder i sitt inre, som kommer att genomgå hela hennes lif. Ifall mamma menar hennes rikedom, så är jag af samma tanka, sade Stefan skrattande. Den är också sådan, att den kan resta en syndare att taga trollet för guldet. Gud bevara mig, Stefan, så du talar. Jag för riktigt hjertklappning af förskräcelse, utropade Mathilda, som ännu bibeI litet af sin fordna vana ett vilja gälla ör sjuklig, Du må väl icke tänka på henne. 4 cOch hvarföre skulle jag icke det? Min välgörare? bar ju lagt mig ömt om hjerat, att jag skulle taga huns styfdotter till kta. litt slutligt bevis på hans omtanka ör min framtida lycka, som alldeles motvarar hans vård om min barndom. Stefan talade med gäckeri. Han såg ut enom fönstret och märkte ej den verkan ans ord gjorde på modren. Mathildas ansigte fick ett smärtsamt utryck. Det syntes att sonen nu sagt något om gjorde henne ondt in i själen. En lång stunds tystnad uppstod. Då mo