Aftonbladet – 12 mars 1863, sida 3

uu gjort ett så hemskt intryck på hufvudstadens befolkning. Hr Wegelin anmärkte vid presentationen genast att ban icke var brukspatron, och öfvergick derefter omedelbart till sin älsklingstanke: reskupen, Hr Wegelin var af en vacker storlek, hade en fast, men icke grof kroppsbyggnad. Hållningen var rak och ståtlig, men vittnade om mycken stelhet. Håret grått, anpsigtet ljust. Toiletten ytterst vårdad. Om man begärt att jag efter utreeendet skulle säga hvad för en person han var, hade jug ganska gäkert sugt att han var en lörväm encelsman, och om man sagt alt min gissning ej vore Tiktig, skulle jag ha hållit före att han var en engelsk bankir. Han omtalade att han länge sysselsatt sig med rön i alseende på vagnsfabrikationen, och att hon hade uppfunnit spirslfjedrarne, hvilka en af våra gemensar ma bekanta först hade använd: på sina vagnar, och hvilka ännu efter tjugo är aldr ig gålt sönder. Konung Oscar hade också acvändt detta system; och samma fjedrar, som i börjaa al haos regering användes på en hofvagn, begagnas ännu med fördel på en anpan vagn, sedan den ursprungliga vagnskorgen längesedan är utsliten. I England hade man trotsat honom att upplinna en resvagn som ginge lättare än de vanliga, och han hade ätven gjort upp förslag till en sädan, men icke lyckats jä modellen färdig till törra verldsexpoationen. Nu hade han deremot ändtligen fått en vagn färdig, fom en: tigt hans förmenande skulle belinnas för truftlig på de engelska vägarne. Det hade kostar honom mycken möda att få den förtärdigad så som han velat, och den lemnade ännu mycket öfrigt at önska. Så klagade han öfver de svenska ue betarne; de hafva hvarksen den skicklighet eller omsorg com ergelsmännen, och man ken ej få någonting dugligt ur derag händer, taetän man ligger öfver dem natt och dag. Här atbröt han sig för att höfligt men i mycket bestämd ton ullrät:avisa en främmande, som klef upp på vagnens fotsteg och lade handen på sidenklädseln. Han gjorde honom uppmärksam på att detta var en elegant och dyrbar vagn, ämnad att visas för kela verlden; att den tillhörde konom, och att man borde respektera andras egendom och ej fläcka ett nytt sidentyg eller afoöia en frisk lackering. Derefter fortsaite han samtalet med mig, uttörligt ådagaläggands alla förmånerna af hans omvända Cfjedror samt att axlarne äro rörliga 0. 8. v. Ännu ett par gånger återkom han till klagomålen öfver vugnserbetare, som ej till punkt och pricka följt Ia hans föreskrifter, och ännu en gång atsäde hen en annan nyfiker, tom blottställde vagnarne för fläckar och skrapor. Jag träffade uldrig hr Wegelia mera, och hörde ingenting vidare om honom än att hans resvagn icke hede lyckats tillvinna sig igot pris på verldsexpositionen. Många re bade funnit hans system fö träffligt, men arbetets klumpighet hade skäret bort utseenert. Och utseendet bedrager uita, som man vet, Nu bar ban blifvit mördad. Och efter hans död hur men funnit aft denne man, som var on så fullkomlig gentlemen, äfven i det yttre, när han visade sig ute, lefde hemma hos sig på ett så tarlligt sätt som Aftonbladet beskrifvit. Han hade en liten våning al 3 rum, anständigt möblerade, men ban begagnade dem sällan. Han hade i vinden ett stort rum, hvari han näston oafbruiet vistades om dagerne, sysselsatt med vetenskapliga och industriella rön, och när han om Gvällen eller om natten slutade dessa kastade hun sig, klädd, på en tagelmadrass ä en usel soffa i en skrubb; nyttjunde hvarken täcke eler lakan. Det var hvarken at snålhet eller fattigdom. Men han var från tidiga åren härdad genom jagt och fiske, hans starka kropp kände icke behof af vanliga menniskors beqvämligheter, och hans ane, uteslutande riktadt åt uppfinningar, öraktade allt annat. Han förunnade sin kropp i allmärhet endast det nödvändigaste och lättast tillagade af lifsmedel. Men någon gåog måtte han gjort undantag; vid hans död fann manieni limpanna blancmangtr, som han sjelf hade: kokat. Han afbröt ogerna eina idcers gång för att tala med sin uppaosserska. När det hade: tagit slut med hans förråd af kalle, lade han I på ett bord utanför sin dörr pengar och en! kaffeböra: då visste uppasserskan hvad han ville. Han anses ha blifvit mördad kl. 2 på dagen. KL. ö på eftermiddagen kom en gosse ij trån en boklåda med böcker för att lemna till honom. Tjenstflickan, eom hade trott! att det varit patronen? som gåt bort på j middagen (i sjelfva verket var det mördaren), fade gossen atl patronen ej var hemma. Gussen gick, men återkom följande morgon för att Jemna böckerna. Patron Wegelin var ej bemma då heller; han hade funnit sin förtidiga hvila. I ocn ifrågavarande boklådan hade Wegelin köpt vetenskapliga och tekniska tidskrifter och böcker för 2—300 rdr om året. Jag vet en annan boklåda, der en af Sverges aldrarikaste magnater, en af dess rikaste administrativa chefer och en af dess rikaste grosshandlare handla för sammanrälknadt 100 rdr. Den aflidne efterlemnar flera nära slägtingar, bvilka i lördags visade honom den sista ijensten att följa det så f ligt missbandlade Iiket till dess sista hvilorum. Under ett par degar berättades att man bade funnit mördaren. Upptiö ickten af bonom skulle ba tillgått på det sättet, att man i ett hus under flera dagar saknat en der boende mursre. Men hade slutligen brutit upp hans dörr, emedan man trott det stå på något sätt illa till med honom, Man bade funnit konom liggande till söngs, illa skadad. Man hede fört bonom till fasaret tet, och der håde han bekänt att ban be sålt mordet. Men hela denna historia var I Amra dn de Rn fn nt AR Jaken RR