Aftonbladet – 10 mars 1863, sida 2

Btlars enaktsdram 4I Solnedgångent, hvarefter hr Dahlqvist framropades, samt Adams operett Nuäraobergerdockant, hvari hr Uddmans befängdt komiska framställning af den experimenterande leksaksfabrikanten Cornelius såsom vanligt hade en synnerligt muntrande inverkan på åskådarne. Representationen bivistades af drottningen, enkedrottningen samt hertigen och hertiginran af Östergötland, SKORNA Folkskolan i Sverge.) Af O. EB, vu. Om folkskolelärarnes aflöning och befordringsrätt. — Om den orättvisa, bvartill samhället för närvarande gör sig skyldigt mot folkskolan i jemförelso med elomentarskolan. — Om folkskolans materiel, Ännu en fråga rörande vår folkskolas närvarande förvaltnivg, hviiken under de sista åren blifvit, och med rätt, allt oftare framhållen, är den om lärarnes alltför låga aflöning. Många motioner vid denna riksdag påyrka också en höjning deraf. Attlärarne r allmogens barn skola lönas nästan sämre än dess drängar, sämre än grindvaktare, vaktmästare 0. s. v. är dock ett förhållande, hvars orättvisa och hvars skadliga verkningar äro så i ögonen fallande, att väl ingens uppmärksamhet kan fattas deraf, utan att han redan derigenom ingifves den föreställning, att det måste finnas något mycket sjukt i hela vår folkskolelagstittning och förvaltning. Serman saken närmare an, så finner man att en viss sparsamhet väl till en början varit af nöden förestafvad; men man finner också, att denna sparsamhet, utsträckt alltför länge, motarbetat sjelfva den sak man velat befrämja. Detta her nu flera länders exempel redan bevisat. Frankrike satte genom sin skollag af 1833 sina primärskolelärares löner alltför lågt, under det att lärarne sjelfva ingåfvos höga begrepp om sitt ansvar, sin ställning och sitt kall. Det var att kalla fram i dagen ett slags officiella martyrer, hos hvilka missnöjet med en falsk ställning ej kunde dröja att elå ut ihvarjehanda missförhållanden. Redan 1847 fann man si nödsakad ati föreslå lönförhöjning, ehuru 1848 års revolution och sedan reaktionen deremct omintetgjorde de väckta förhoppningarne. r 1853 bestämdes den lägsta skollörarelönen ti I omkring 430 rår. Detta i Frankrike, det land der skolärarne finner man för öfrigt torde aflönas sämst näst Sverge. Ötverallt olkskolelärarnes aflöning under de sista tiderna hafva blifvit höjda. I Holland är den lägsta aflöningen för examinerade hufvadlärare cmkring 600 rdr, erhållande dock de allraflesta bland dem vida mer, för att icke :ala om England och Skottland, som, dock väl icke blott på grund af sina stora kapitaler, löna sina folk skoielärare väl, utan äiven och fastmer på den grund, att de inse och erkänna deras arbete såsom värdt icke blott lön utan en god, tillräcklig lön. Hvarföre nu vi här i Sverge låtit folkskolans lärare gå i silt tunga dagsverke för 16 tunnor om äret, äfven detta skall väl den svenska fattigdomen förklara. Den förklaripgen må nu gälla hvad den kan — mena det vissa synes vara, att den sparsamhet, som dervid fått göra sig gällande, skall länge och hårdt nog hämna sig på barnen till de läder som dertill gjort sig skyldiga. Det måste vara föga medvetna, föga uppodiade krafier, som vilja egna sig till ett sådant värf för en sådan lön. Folkskolan har också icke lidit obetydligt deraf. Att dock så många bland våra folkskolelärare visat sig bestå i det hårda profvet, är blott en anledning mer till att ju förr desto hellre behjerta folkskolelärarnes ställning i allmänhet, men bevisar ingenting för den gamla svältlagstiftoingens räitmätighet. Nationen torde genom denna lagstiftning hafva skadat sig sjelf mer än den möjligen hittills insett och erkänt, Hvad under 20 års trångmål blitvit försummadt, låter sig icke så lätt omgöras. Nationen har gjort en tidsoch en kraftförlust, som en lång framtid visserligen synes kunna ersätta, men som dock väl ej varit nödig. För produktiva ändamål finnes alltid tillgång på pengar för en nation, och hvilket arbete kan vara produktivare i bästa mening äa en väl hållen allmän undervisning? Detta har man nu på sedaare tider börjat inse, och allt flera röster hafva höjt sig för ökandet af folkskolelärarnes aflöning. Man synes temligen allmänt hafva kommit öfverens om att — 500 rdr (jemte bostad med vedbrand och potatisland) kunde väl ett års folkskolearbete vara värdt, oberoende af skolbaraens antal, hvilket allud är temligen stort, med skolåret beräknadt till 5 månader och den dagliga undervisningstiden till 6 timmar. Värderingen synes oss: ej särdeles liberal. För vår del skulle vi anse 600 rdr böra vara den lägsta löningsgraden för en hufvudlärare. Men möjligen torde man dock tillsvidare böra stanga vid den nyssnämnda summan såsom den lägsta gradens aflöning, älminstone så länge seminoarielagstiltningen ej böjt fordriogarne för inträde på seminariet. Men detta dock endast under den förutsättning, att folkskoleläraren err, utom bostad med vedbrand, åtminstone ett alft tunnlands trädgård samtultlms, bete och foder jör ett par kor, eller, med ardra ord, den utrustning af hemme vå landsbygden är för hans trefnad indig — sannerligen de minsta vilkor, som borde kunna komma i fråga för en fast barnalärare, som egna sina krafter åt det mö. Redan billighet och rättnr 151, 432, 461 och 168; fortsatte alt förvärfva mig kunskaper under det jag då åsidosatte allt annat. Du fick helt obarimr ra mig till föremål för tt gäcker Ho eg Jög visste r:dan att den dag ma, då jag blef i stånd att visa att allt hvad du skattade så högt hos