oot, ha de beslutit att gripa verket an metodiskt och rensa den ena provinsen efter den andra från deras revolutionära innehafvare. Det är omöjligt att ej inse eller till och med att underskatta den kompliment till insurgeaterna, som ligger i denna förändring af taktik. I början af oroligheterna, och under det att resningen höll på att bryta ut i hvarje guvernement, betraktade regeringen saken blott och bart såsom en polisaffär och befallde med sielfförtroende att rörelsen skulle gqväfvas af de lokala garnisonerna och gensdarmeriet. Men fruktlöshe å dant företag blef mycket snart ivdlig. Det hade varit ett stort misstag att tro resningen vara inskränkt till de 48 guvernementsstädernas omedelbara grannskap, och dåjnsurgentbaudern snart betäckte hela landet, måste garnisonerna formeras till flygande kolouner, för att underkufva hundra obetydliga städer och lika många spridda insurgentskaror. Bom de större städerna till en det blifvit utrymda, hade invånarne i de farligaste medelpunkterna för missnöjet sig öppet lemnadt att förena sig med insurgenterna och taga statens penningemedel, för att befrämja den nationella saken genom ett högst önskvärdt tillskot: i krigets driffjedrar. A andra sidan togo icke ryssarne genom några segrar på slagfältet igen sin skada för de förluster de ledo i städerna. Fördelande sing trupper i ett stort antal helt små detaschemelrlter, marscherade de ryska generalerna ihjäl dem, utan att ens stöta på fienden. När helst de ryska kolonnernas afmätta fotsteg hördes närma sig, tycktes de mera rörliga insurgenterna ha blifvit bortförda på vindens vingar; och under det att sammandrabbningar med hela regementen omsorgsfullt undvekos, gingo små detaschementer dag efter dag förlorade ide öfverrumplingar, för hvilka polackarne och deras land äro så synnerligen egnade. Småningom gick den öfvertygelsen såsom ett ljus upp för ryssarnea förstånd, att huru stor de förtrycktas försvarslöshet än må vara, hade de här att göra med en insurrektion, hvilken genom de stridandes tapperhet och det oblidkeliga hatet hos varje lefvande varelse i landet för hvarje dag antog allt allvarsammare dimensioner. Mot sin vilja måste de erkänna sanningen under det långa anfallet. Med ännu större motvilja var det som de, lemnande två tredjedelar af landet mer eller mindre åt sig sjelf, och utsändande sina disponibla trupper åt ett håll, koncentrerade sina bemödanden mot den öfriga delen af konungariket. Då sjelfförnekelse nu en gång hörde till ordningen för dagen, riktades helt naturligt den första rörelsen mot linien vid södra gränsen mellan Krakau och Weichsein. En mängd omständigheter förenade sig framför alla andra att anbefalla denna del af Polen åt de ryska generalernas uppmärksamhet. Denna del af landet är ett af de få bergiga distrikter, som skära den polska slättens gränslösa sträcka, det största slättland i Europa, och dessutom erhjadande fördelen af moras och ogenomträngliga skogar på sin orediga yta, lemnar den ett skydd, som är af så mycket större nytta genom de malmer den bär inom sitt sköte, och de masugnar, hvarpå den har öfverflöd för tillverkandet af krigsmateriel. Belägen vid preussisk-Österiska gränsen, sätler den vidare insurgenterna i stånd att mottaga och till det inre landet fortskaffa de vapen, emissarier och landsflyktingar, som strömma till från andra sidan om rålinie; en omständighet, som i trängande nödfall äfven kan vara till fördel i motsatt riktning, i det den tillåter insurgenterna alt söka en tillflykt i Gali och att rädda sina lif sedan deras sak möjligtvis gått förlorad. Till följd af dessa mängfaldiga förmåner blef snart södra eller isynnerhet sydvestra delen af landet kärnan för rörelsen; och till trots för ulla anfall den nyligen uthärdat, utgör den ännu i denna stund härden och hufvudföreningspunkten för den nationella resningen. Dit har ej allenast större delen af de insurgenter strömmat, hvilka städerna söder om Warschau tillsläppt, utan hittills har ensamti detta guvernement landtbefolknin. en varit villig att gå i fält och egna siva personliga tjenster åt den gamla saken och det gamla landet. För ryska regeriogen voro frågor af dena alira allvarligaste art på spel bland kalkstensbergen vid Swienty Krzyz. Der, om någonstädes, var det lika möjligt, som det tycktes vara oundgängligt, att mätta ett hugg åt hydrans hufvud. Der kunde rebellionen qvälvas i sin vagga, på samma gång dess kringirrande barn afskuros från deras reträtfpunkt; och dragande fördel af den geografiska belägenheten så väl som af guvernementets naturbeskaffenhet, försöker ryska regeringen ej blott att beröfva insurrektionem aess skyddande bergetrakter, utan, hvilket är lika vigtigt, jaga de förnämsta detachementerna öfver gränsen in i Österrike. Lika vigtigt, säger jag. Ty hvadirältvisans namn skall den defälhatvande officeren göra med tusentals fångna polackar? Skall han bli en ny Attila och slagta sina fångar i hekalomber? Så vida han ej besluter sig för denna utväg, skall fångarnes frigifvande bli detsamma som att skapa nya kårer, hvaremot det nödvändigt måste försinka operationerna om de skola föras till någon fästning. Alltsedan slaget vid Wonchock på insurrektionens första segerdagar har de ryska generalernas up:märksarmhet nödvändigtvis varit riktad på de sydvestra guvernementernas ofantligt stora betydelse. På den tiden, då resningen på det officiella ryska språket ännu var inskränkt till en hord af lönnmörANOR AIRES MINISTER EET arftagaren. Vore Allon den, hvilken blif