klarade hon, att ban allt misstog sig på arfvingen; ty efter all sannolikhet skulle det blifva Stefan. — Tvenne dagar efter Falkensterns och Gurlig sammanträffande på kyrkogården anlände Beata von Stral, nyligen blifven enka, och Mathilda Brun med man. Den förstnämnda hade ej på sju år sett in e0n, som hon nu skulie återse. Hon var tyst och fåordig, men med en helig min och ett vaksamt öga för allt hvad som passerade omkring henne, ehuru hon under en from ödmjukhet sökte dölja hvad som föregick inom henne. Falkenstern hade genom bref låtit uppmana henne att komma till Birgersborg för att sammanträffa med sonen. Beata helsade på Gurli under tårar och uttalade några fromma önskningar, hvilka hade den verkan att Gurli rynkade ögonbrynen och inom sig fann faster Beata afskyvärdt odräglig. Mathilda var enligt hennes uppfattniog ett beskedligt ingenting. Det!:a omdöme hade hon redan vid Mathildas förra besök fattat om henne. Den som 1 est behagade Gurli var den hurtige Brun, en äkta sjöman till kropp och själ. Veckan efter det dessa gäster inträffat på Birgersborg anlände Blom, Alion och Stefan. Med jublande glädje helsade Garli sin fordna förare välkommen, och med ett till hälften skälmaktigt, till hälften förläget leende räckte hon Allon handen. Vid åsynen af Blom och Allon blef Gurli så glad, att hon icke kastat en enda blick på Stefan, som steg sist ur åkdonet och äfven kom sist uppför trappan, på hvars öfversta steg Gurli befann sig. Ailon hade med värma kysst Gurlis hand. Man såg alt det intresse han förra gången fattat för henne ieke blifvit afkyldt af frånvaron, utan snerare vunnit i styrka. Det dröjde några sekunder innan Allon drog sig åt sidan, för att lemna plats åt Stefan; men när detta skedde, tog Gurli