ippsatte på nyåret ett litet ytteist ofarligt matiskt skämt af Ad. Reche; det var åtkilliga ganska lustiga saker i stycket och rida underhaltigare roligheter ha gjort ycka på sekundteatrarne härstädes, men det örekom i en af kupletterna ett enda ord i om prinsen ef Wales (för öfrigt ett ord den alldra högsta välmening), och direkionen nödgades efter tre, fyra repregentatio ner lägga vådevillen till handlingarne; det j hade siött vissa för hufvudet, att ett så be-; tydelsefullt namn blifvit neddraget till en folkteater och hade blifvit användt som rim : i en visa. Prinsen af Wales och hans trolofvade hafva i sjelfva verket varit ett slags tabu; man har nästan evdast hviskat deras namn (naturligtvis utom då man i vissa ögonblick har tydt sitt hjertas omotsägliga ingifvelse och höljudt hurrat för dem). Prinsessan sjelf, uppfödd borgerligt och af naturen mycket enkel och okonstlad, ! har säkerligen för egen del varit mången: gång ytterst generad afså mycken uppmirksamhet och så öfverdrifna omsorger; hon kall också, om jag gissar rätt, halva föga gnad under sin i dag anträdda resa, —; jag talar ej om resans mål, — inbäddad, som hon nästan är, likt en fin glasvara i bomull och omgifven af idel ceremonimästare, hvilka oupphörligt omsväfva henne. på få och sefiriekt blåsa på hennes bräckliga elegans. En sak, eom härvid icke bör förbises, är att febern varit strängt lokaliserad. Detär hufvudstaden, hvarom här nästan uteslutande är fråga; landet har icke deltagit, eller ens kunnat synnerligt deltaga häri. Någon af de stora godsegarne, hvilka bruka koroma till hofvet, har naturligtvis slutit sig till köpenhamnarne, en hederlig skolmästare har letat upp en gammal engelsk bibel och gjort prinsessan en present deraf, men i det hela taget har återverkningen på lendsorterna af hufvudstadens entusiasm varit ganska obetydlig och till och med den lilla tillställning, hvarmed prinsessan i afton mottages i Korsör, har i sådant afseende icke stort alt betyda, enär den egent!igen är gjord här och skickad pr jernväg dit förut. Dernäst är det alt bemärka, att, om det än gifves ett dussin aktningsvärda medborgare, hvilka betrakta prinsessan Alexandras giftermål med den engelska tronföljaren som en ytterst ?glädjande delse för Danmark, de alldra flesta dock säkerligen i vida högre grad betrakta det som en glädjelig händelee för prins Kristians tamilj. Man är här icke så enfaldig eller förblindad, att man icke inser, att en dylik dynastisk förbindelee har i våra dagar föga att säga, och man glömmer visserligen icke, att samtidigt med just denna glada händelse bedrifves der fortferande en politik från det engelska kabinettets sida, som i sjelfva verket är allt annat, än glädjelig för Danmarks land, kung och folk. Hänförelsen har fråa början haft en nästan uteslutande, om jag så må säga. estetisk grund, ridderligheten har kommit dertill, godmodighetenharlemnat känslan fria tömmar och på detta sätt har det till slut blifvit galopp. Man har funrit den unga prinsessan, sedd tvärsöfver t ex. Casinosalongen, ret smuk?, man har på litet närmare håll sett henne le med ett par goda, barnsliga ögon, hon har varit ?henrivende?, man ber betänkt att hon i en upg ålder skulle rifvas ur en kär fomiljekrets och förflyttas till nya, främmande förhållanden, till det ofta mindre lyckliga än lysande ödet att vara herrskarinnan I ett stort hof, och man har funnit henne intressant?. Sedan hon nu på en gång var en så vacker, så intagande och så intressant ung dam, låg det ytterst nära tillhands att först svärma för henne, derelter att bli rent 7tosset? i henne, ändtligen att få en brinnande feber. När man dessutom såg att engelsmännen å sin sida, oaktadt de aldrig sett annat at den unga priosessan än Strieglers och fansens fotografier, voro fullkorligt förälskade i henne redan på betydligt afstånd, föresatte man sig här att då vara det ytter värre; det blef en täflan om hvem skulle kunna vara mest förälskad och kunna i sina gerningar visa det på det meet eklatanta sätt. Och sålunda har då Köpenhamn i veckor, nej i månader, vart — jag nödgas tillstå det — icke riktigt eig sjeif mäktigt. Ni skulle i går ba sett Amaliegade, uppfylid af tusentals menniskor, i sluten queue, långsamt, steg för steg, avancerande i tre timmars tid framåt palatset, der det af ko nungen åt prinsessan gifna dyrbara Dagmarsmycket? var utstäldt till beskådande! När klockan var fyra och lokalen åter stängdes, hade de 100 varit nog lyckliga att slippa in, de 1000 måste vända om med ouppfylld förväntan. Ni skulle ha sett denna menniskomassa, som i ett par dagars tid belägrade Levysohos magasiner på Store Kjöbmagergade, der prinsessans troussean af linne och broderier var exponerad! Ni skulle se hur hvarenda dag bundratals menniskor i halftimmars tid stå helt betagna utanför boklådefönstren och försjunkna i iskådande af prinsessans nyaste? porträtt, sednast i går en efter Gertners oljemålning ypperligt utförd litografi! Och sedan — ni skulle ha bört alla dessa otaliga anekdoler, som hela tiden utgjort stadens nästan enda samtalsämne, anekdoter om prinsessan sjelf, anekdoter om prinsessans fru mo der, anekdoter om drottning Victoria, svärnodren, avekdoter om den charmante prins Albert! Den ena har vetat att meddela, wmurusom drottningen af England haft den omtakan att skicka pr sav en reskostym Somna klarade hon, att ban allt misstog sig på. arfvingen; ty efter all sannolikhet skulle et blilva Stefan. Tvenne dagar efter Falkensterns och Gu es Cr T EE OS