Sannt, hviskade Gurli. Anna bad mig å sin dödsbädd att jag skulle älska dig. Jag kunde icke lofva detta, men jag gaf henne mitt ord, att du i mig skulle hafva ett faderligt stöd, att jag skulle oevaka ditt framtida väl och aldrig låta dig ida af den ovilja jag byst för dig. Har jag hållit detta löfte? tJa, stammade Gurli. Falkenstern aftcg halmhatten. och satte sig Rå en sten vid sidan at vägen. Hade du vid mitt återvändande till hemmet för tvenne ir sedan kunnat närma dig mig och visat att du glömt den afund, som funnits 028 emellan, skulle måbända Annas dotter kunnat blifva mig kär, kunnat mildra min saknad och försonat mig med min för just; men du gjorde ej något föratt bevisa det din moders make var något annat för lig än en person, hvars åsyn du sökte undly. Nu, likso a före din moders död, gömma således våra hjertan endast bitterhet för hvarandra. Ditt, ehuru ungt, är i detta fall ika hårdt som mitt. Gurli syntes uppr:rd. Falkenstern fixerade henne och fortfor: Huru hårda, huru känslolöso, egennytiga och egoistiska vi menriskor än äro, har naturen dock nedlagt instinkten of att vilja ega något eller någon att älska här i ifvet. Du håler den der kärt — han pekade med käppen på Felix — jag min ; dhäst. Ett bittert och hånfullt leende krusade ans läppar. Han forttor: Döden har plundrat mig på barn och naka, och då jag ensam, trött att flacka verlden omkring, förtärd af sorg återkom och inträdde i den kyrka, der du första gånsen knäböjde vid Guds altare, önskade jag tt du varit min dotter, att du kunnat älska nig som din fader. De flydda tvenne åren vafva bevisat mig omöjligheten deraf. Du var gjort intet för att göra din gamle stjuladers ålderdom och gista dager ljusare, du ar handlöst lemnat honom åt sitt öde. Jeg