framåt! komma in i mitt fängelse och återgifva mig det hf jag offrat, jag förlorat för dess skall. — OO, prisad vare du, evige Gud, son sätter en gräns äfven iör det onda — jag skall nu icke döj förtvillon! Varlofvad, o Herre! 8. Men hvad är det, mina bröder? Hvarföre hejden I plötsligt edra gångare? I hafven mött en nomadstam — och frågen den? Fort Det återstår blott ett steg ännu; förspillen ej tiden med dessa halfvilda menniskor! De ha gått ut för att samla litet mossä tinder snön — om någonting annat ha de aldrig hört talas här i verlden. Skullen I fiona en moskovit bland dem, hvilket stundom händer, så liten ej på honom — han är ännu mera djurisk än de — som likväl åtminstone ännu ha frimodighet i hjertat. — Hvarför talen I så länge med denna hord? Ack, mina bröder! 29. Genom den stilla luften hör jag hvarje ord, som talag. De mina fråga: Finns det inom dessa svarta murar någon polack, som är dömd att lida, för det hans samvete licke tillät honom att egna zarguden sin dyrkan?4 Och en af focken svarar: Här Isuckar endast brottet; här äro inga andra fångar än lönnmördare och fosteriandsförrädare.4 — Lögn, och lögn! Tron honom ej, mina bröde Och åter ljudo brödernas röster öfver snöslätten: Det är icke sådana offer vi äro komna att uppsöka här i landet. Polen är heligt; det återgifver lifvet blott åt martyrerna för sin egen heliga sek: — låt den usle mördaren förruttna i moskoviternas fängelse! Gud allena kan förlåta honom i himmelen, här på jorden har Polen intet medlidande med honom.4 30. Bröder, bröder, dröjen ett ögonblick! Ack, vänden icke bort edra hästar af vämjelse för detta förbannade ställe! Jag har väntat er ankomst i ärhundraden! — Jag har haft styrka nog att uthärda alla qval! — Och moskovitens makt är ändtligen bruten, och pröfaingarnes århundraden äro utrunna — och I, I ären komne och ären så nära och hören mig icke! Jag har hvarken dödat fader eller moder; jag är icke heiler någon bödel, jag, som är en fiende till allas bödel! Kasten blicken tillbaka — jag sträcker armarna mot er! — Hvarthän! Se här är jag i mitt fängelse! Jag kan icke komma till er — kedjan håller mig fast. Men vänta, jag vill försöka — jag vill samla hela min kraft och försöka, om jag med dessa utmagrade händer kan sönderbryta jernet! Men jag besvär er i Guds namn, dröjer, dröjen blott ett ögonblick — en half sekund! — O, fasa! De vända sig åt andra sidan och sporra sina gångare. — Hören I då icke, mina landsmän, mina vänner, mina älskade bröder? — Jag är här, här, begrafven under detta hvalf! — Kommen tillbaka, kommen, jag ber er! — Gud, hvad är detta? Eit töcken omböljer mig -— min syn kan ej längre genomtränga dessa murar 31. O Gud, o min Gud! Dånet af ryttarnes hästar genljuder åter i mitt öra. — Snön knarrar, isen brakar under bofvarna. Mindre tydligt för hvarje minut, förlorar det sig sig småningom i Ijerran. Man hör intet mera, de ha lemnat mic! Ar detta en svår dröm? Ack, är det möjligt! De ha varit här — mina bröder ha varit här. och de ha lemnat mig midt ibland mördare — när uppståndelsens timma var kommen! Är det ett sjelfbedrägeri? eller var det icke en gnäggning? Kanske är det ännu tid — och jag är fjettrad. — Ack! skulle det ej kunna lyckas mig att rycka ut denna krampa ur muren elier sönderbryta någon af dessa ringar? Ansträng dig, mitt bröst — spännen er, mina muskler! — Ja — så der, låt blott det röda blodet strömma! Kanske är det ännu tid — friskt mod! Ack! — Onyttig ansträngnivg! — Jag blir sjuk — min syn förmörkas, och ingen, ingen i verlden, ingen skall bjelpa mig! Tystnad och stillhet hvilar åter öfver detta btvete. — Hvar ären I? Hvar? — Ack? är det möjligt? De ha varit här, mina bröder ha varit här, och de ha lemnat mig midt ibland mördare, då uppståndeleens timme var kommen! 33. I mina bröder? Ack nej. I ären mina bödlar; I hafven röfvat mig på resten af mitt lif. Hvem vet? Kanske har också jag engång dödat min far eller min egen mor och har sedan glömt det! men de, de visste det och ha lemnat mig qvar i detta förtappelsens svalg. — Nej! det är icke så, vi måste söka efter ett annat brott! O, man kunde tro att min hjerna genomborrades af dolkar och kneps med tänger! — För mig ålerstår nu blott alt välta mig på dessa stenar och ett skära tänderna, likasom ringarna i min kedja gnisla mot hvarandra! — Hvad är det som iggår inom mig? — Nu vet jag det, jag förstår det, jeg känner det — jag mister förständet! 34. Hvar är jag? — Se, samma lampa kastar sitt svaga sken — och bakom denna lampa källarens eviga m förfärliga säng — och frigt intet, alldees intet! -— Och du, hvar är du, Cad? — Jag vet det ej! — Jag vet blott att jag skall dö här — skall sluta som en hund, kanske ännu värre. — Hvem är jag skyldig tacksamhet, verlden? — Jag har lefvat och jag skall dö i czarens hus. Jag har i hela mitt lif icke haft annat beskydd! O, jag mäste hata allt, eom ingifvit mig förtreende! -— Min vilja har icke längre makt öfver min kropp, och miua ögonlock sänka sig ned öfver mina ögon! 30. Efter dessa jordiska lidanden önskar jag icke att behålla en lefvande själ, för at uthärda oya qval. Det finnes ingen kärlek sken i denna verlden eller utanför den; Hit blott hån, lika oändligt som oänden sjelf! Gud eke en fader, och englarna äro ej bröder. — Himmelen och iden äro. bloti spillror! Jag afstår från en odödlighet, som blott ett lidande stället för ett annat. För min del har jag h bar jag haft nog af det onda, nog at er — se, summa