Aftonbladet – 3 mars 1863, sida 3

I polska ungdomen och att den för tidigt I skedda resningen egt rum till följd deraf tl och såsom ett förtviflans nödvärn från denna l ungdoms sida, som hellre vill falla med vapen i hand på fosterlandets jord, än släpas bort derifrån för att stickas in i de ryIska knekthoparna. Den insända artikeln I har följande lydelse: Till Redaktionen af Aftonbladet: Uti n:r 35 för i år harredaktionen ur den aktade engelska veckoskriften Economist intagit en särdeles förträfflig artikel angående resningen i Polen, vid hvilken artikel vi be att endast få göra ett par anmärkI ningar öfver några enligt vår — och, som vi vilja tro, enligt mångas — åsigt högst lorätta och felaktiga yttranden. Skulle vi vid nedskrifvandet häraf komma att, efter sanningens ingifvelse, föra någon utflygt Jutöfver hvad som egentligen kunde höra till de par anmärkningarne?, så bedja vi derföre på förhand om benägen ursäkt. Det första yitrandet är detta: lika svårt lär det att tadia ryssarne för det de nedslå en öppen rebellion, hvilken började meå segrar öfver deras trupper?. Likartadt med detta yttrande är hvad som säges längre ned lom ryska kejsaren: ?han kan ej frigifva de konskriberade eller låta revolutionen fortIfara?. Märk: dessa yttranden förekomma i sammanhang med och efter det artikelförf. sagt och visat, att insurrektionen eller revrolutionen framkallades omedelbart af en handling af förtryck, som saknar sin like i afd seende på det tillfogade eländets storhet och det omfång, hvari den var ömnad att ufföras, att ett helt land är i alla för dess tillvaro gagneliga afseenden utstruket från kartan lika fullständigt, som om hafvet hade svämmat öfver det, att landet åt sitt eget folk ger ingenting annat än namnet för att vara den mest lidande och förtryckta stam i Europa?, att man omöjligt kan klandra polackarne för det de ej tåligt fördraga en oförrätt, som intet menskligt tålamod kan wuthärda, eller för det de ej bortkasta sin mannakraft genom spak undergifvenhet under en. dom till slafveri?. — Att förf. tillräckligt ådagalegt, att polackarne haft full rätt att företega sin insurrektion eller revolution, det måste alla erkänna, som hafva någon känsla för frihet och menniskorätt. Denna rätt kan med någon liknelse till skäl endast bestridas af dessa känslofulla? och fromma män, hvilka påstå, att det är Gud som underkufvar och förslafvar folken — naturligtvis till en tuktan för deras onda och oregerliga sinne — men att det är djefvulen, som gör aila revolutioner, enkannerligen emedan han var en lögnare och upprorsstiftare af begynnelsen. Jag påminner mig härvid en biskop, som 1848 (han erhöll detta embete först flera år sednare) prisade lifegenskapen i Ryssland såsom särdeles helsosam för folkets befordran till den eviga herrligheten och som, vid mina påståenden om allmänna opinionen och folkets röst såsom ofta en sanningens och ?Guds röst, framkom med den högvisa och superrationella invändningen, att, likasom de ilesta menniskor blefve fördömda och således intet gällde och icke hade något att säga i himmelriket, så betydde heller intet och hade icke heiler flertalet rätteligen nåot att säga bär på jorden. Sådana ljusa? sigter begynna dock lyckligtvis nu att blifva alltmera antiqverade, ju mera upplysningen stiger och ju mera dermed rättsmedvetandet utvecklas i menniskornas hbjertan. Utan tvifvel skall man från denna sida mot sådana frihetssträfvanden som polackarnes, hvilka till och med våga lifvet för det högsta på jorden, åberopa bibelspråk, såsom då Kristus säger om någon slär dig vid det högra kindbenet, så vänd honom ock det andra till. Det är och måste dock alltid blifva — och detta just till frihetens och rättens förmån — en stor skilnad emellan hvad som må anses gälla för den enskilda och ett helt folk. För den enskilde må det vara ett skönt bevis på tålamod och försakelse och ett medel att vinna och förbättra en medmenniska att så der tåla hopade smädelser och lidanden; men ett folk har i allmänhet icke ens rätt att så handla, emedan det är förpligtadt att beveaka såväl sitt eget som sina medlemmars högsta intressen, hvilka just genom underkufvelsen, slafveriet och förtrycket kunna så beträngeas och tillintetgöras, att Guds heliga och viea afeigter med oss menniskor derigenom icke kunna uppnås. Låt vara, att ett folk stundom icke förtjenar friheten, ett det så nedsjunker i uselhet och förderf, att man i egentlig mening kan säga, att det är en Herrans visa skickelse, att det varder underkufvadt af närboende folk, liksom Gud gaf israeliterna uti Jabing, de kansneers konungs? med fleras händer, när de öfvergåfvo honom och syndade; men om nu genom lidandet och förtrycket Guds afsigter med det tillåtna underkufvandet blifvit uppnådda, om folket så småningom återvinner sitt värde och gör sig inför Gud och menniskor förtjent ef att åter blifva ett fritt, skall det då evigt förblifva i träldom, derföre att det en gång blifvit underkufvadt? Nej, Herren gjelt skall göra det fritt, likasom han befriade Israeliterne, i det han uppväckte Ehud, Samgar m. fl. domare till att sätta sig i spetsen för den Sinsurrektion, som folket gjorde för ålervinnandet af -sin frihet, och det underkufvade folket skall — såvida icke en hel och fullkomlig frihet frivilligt återgifves detsamma — med gudomlig rätt gripa till vapen för att återtaga sitt oberoende. Dessutom, ifall enligt de frommes (man kan lika väl säga enligt de orättfärdigas, de illistigas, de högfärdigas, de gemenas, de oförbätterligas, ty äfven de föra samma språk) förmenande det varit rätt och tillbörligt, att polackarne nu en lång tid vändt icke allenast tandra kinden4 utan ock snart alla ledamöter till för ryssarnas näfvar, knvutpiskor c., så må det nu icke vara mer än rätt och billigt, att ryssarne i sin tur vända andra kinden och ryggen til!, sedan det nu ock behegat polackarne att sjå dem på kinden. Men den predikan lära nox; de om egen fördel och ära måne akte sig att hålla för dem som makten hafva. Men äro enligt både förnuft och uppenbarelse polackarne i sin goda, heliga och fulla rätt, då de söka ätertaga den frihet, som väl näppeligen före verldens sista tid fri