rAe JA ård, emot sky! agsverken. j refve C. G. Mörner yrkade återremiss, enär utlåtandet skulle strida mot förordningarne, såsom åsyftande att pålägga en dagsverksränta. Räntan borde derföre bestämmas i någon: för orten mera lämplig persedel. Frih, Gripenstedt och hr Moentgomery-Cederhjelmn förfäktade deremot att här icke vore fråga om någon dagsverksränta, och att utlåtandet ingalunda vore stridande mot författningarne, SVid votering, som anställdes på begäran af grefve Mörner, sefrade utskottets förslag med 37 ja mot 19 nej, hvilka röstade för återremiss. Mot samma utskotts utlåtande n:r 53, tillstyrkande en k. proposition angående försäljning till skatte af den under Elfsborgs kungsladugård lydande lägenheten Kligtens bana, ramställde grefve C. GQ. Mörner enahanda anmärkning som mot det föregående, men ville icke proponera återremiss, utan rjdes med att reservera sig mot detta sätt att icke vilja vidhålla antagna grundsatser. Utlåtandet bifölls. Ståndet åtskiljdes kl. något öfver !, 10. Prosteständet. Bankoutskottets utlåtande n:r 25, som tillstyrker rikets ständer att hos K. M:t begära undersökning om möjligheten af ändrade grunder för gimyntning af svenskt silfvermynt, understödes a Kyrkoh. Wennerström och dr Björkraan, hvilka ansågo utskottets förslag innefatta så mycket man för närvarande kunde begära, helst utskottet åsyftat en ändring af vår myaljot till likhet i första rummet med den nordtyska, hvarföre de önskade bifall till förslaget; bvaremot Riksarkivarien Nordströsn samt dr Sandberg trodde, att om Sverge ensamt närmar sig den preussiska myntfoten, ingenting dermed vore vunnet, så framt-ej äfven Norge och Danmark göra detsamma; tvertom skulle då oredan i myutväsendet blifva ännu större. Tal. yrkade derför återremiss, på det i beslutet måtte, i likhet med hvad riksarkivariens reservation innehåller, in. tagas en anhållan att underhandling med grannstaterna måtte inledas för tillvägabringande af öfverensstämmelse: emellan Sverges och dessa staters myntfot4; hvilket också blef ståndets beslut. I sammanhang .med denna fråga föredrogs adelnsoch borgareståndets inbjudnir ee ena sig om antagande af hr Isbergs till ekonomiutskottets betänkande n:r 71. Reservanten önskar, att rikets ständer hos K. M:t måtte anhålla om en undersökning rörande det system för mått, vigt och mynt, som kan finnas lämpligast för de skandinaviska ländernas Jlikställighet i detta alsende med dem af det öfriga Europas länder, hvilka redan godkännt ett på vetenskapliga grunder bygdt system; och bief inbjudnvingen afslagen, med vidblitvande af stån-. dets beslut om återremiss, på yrkande af kyrko. herden Wennerström, prosten Sonden och prof. Selander. Bankoutskottets utlåtande n:r 26, tillstyrkande att åt bankofullmäktige må öfverlemnas att bestämma priset å guldoch Silfverplantsar, biflls. Samma utskotts memorial n:r 27, afstyrkande ett förslag af 1860 års statsrevisorer om indrag. Ding sf bankens sedlar å 1 rår rmt, föranledde en diskussion, hvarvid revisorernas förslag förordådes af Riksarkivarien Nordström, som ansåg småsedlar i allmänhet icke nyttiga, samt erinrade att metaller utgöra det egentliga betalningsmedlet; hvarföre man ock öfverallt, der man är mån om sina finanser, afiyst småsedlarne. Tal. ansåg saken kunna hjelpas på så sätt, att utgifningen af småsedledlar begränsades inom en viss summa, hvarigenom silfret skulle småningom spridas och blifva det enda betalningsmedliet. Häruti instämde dr Collen och dr Söderberg, som dock ville taga steget fullt ut och rent a borttaga småsedlarne, emedan de kosta så mycket i tillverkning. Dr Sandberg trodde deremot ej att sedlarne motverka silfrets spridning, och ansåg att folket behöfver mindre sedelmynt än 5-riksdalern. Kyrkoh. Wennerström erinrade att silfvers myntets slitning eller borttappande vore en förlust både för nationen och den enskilde, hvar emot banken gör en motsvarande vinst för hvarje sedel som går förlorad. Allmänheten är dessutom van vid småsedlarne och behöfver dem. Häruti instämde dr Björkman. Dr Nordlund påstod att allmäntieten ogerna mottager silfver, samt att i landsorterna förekommer intet annat sedelmynt än en-riksdalern, hvaraf följden skulle blifza, om dessa indrogos, att endast privatbanksedlar komme i rörelsen. Prosten Palmlun imstämde. Prof. Selander ansåg konseqvensen af ettor. nas indragning blifva att alla sedlar borde indragas; omtalade presidenten Skogmans åsigt om sedelindragning hafva varit att den endast utgjorde en snygghetsåtgärd. De s. k. Friskska vexlarne bevisa folkets begärlighet efter smått pappersmynt. Dessutom måtte det väl, trots ostnaden, vara någon fördel att ge ut småsedlar, eftersom alla privatbanker äflas att utgifva sådana ; och de skulle säkert begära att få ge ut en-riksdalerssedlar, om bankens indroges. Dr Landgren trodde småsedlarnes indragning vara att likna vid målarens försök att sätta en hästhals på ett menniskohufvud. Vid transporten är silfret alltid ovigare än sedlarne, helst vintertiden. Dr Sandberg fann den hjelp, som postremissvexlarne skulle utgöra, otillräcklig och medförande olägenhet pa landet, och trodde det vara bankens fördel att ha utelöpande så mycket småsedlar som möjligt. Kyrkoh. Otterström ansåg sig i detta ämne ega lika stor erfarenhet som någon bonde i bankoutskottet; hade aldrig funnit allmänheten obenägen för silfver; tvertom har numera hvarenda piga, hvarenda bonddräng sin portemonaie att förvara silfver uti. Det vore dessutom ett verkligt behof ati få bort småsedlarne, om ock. endast för snygghetens skuld. Norrut är man till och med så förtjust i silfver, att man gräfde ned aet. Prosten Berlin visade att banken genom sedelindragning skulle göra en betydlig ferlust, i det utlåningsfonden minskades. Om ettorna kostade 50,000 rdr i st. f. 35,000, så betäcktes denna kostnad genom utlåning af en enda million. Räntan på andra millioner, som nu utlånas, skulle genom indragningen gå förlorad. Det vore ock skäl att göra något afseende på allmänhetens önskningar och behof, och ej helt egenmäktigt dekretera åtgärder af ifrågavarande natur: Postremissvexlarne uppfyila ej ettornas plats på landet, emedan de ej finnas hvar som helst att tillgå. . Dr Almqvist anmärkte att här är s fråga om teorier utan om praktiska åtgärder. En emåningom verkställd indragning skulle lända till fördel för banken. Man hade talat så mycket om allmänhetens beqvämlighet, men skulle man då i allt rätta sig efter det oförståndiga folket? Borde och egde ej en bankofullmäktig rätt att sjelf bedöma sådana frågor? Prosten Berlins yttrände i detta atseende måtte endast varit ett roniskt skämt. Den omordade snyggheten var en underordnad sak. Öfverallt stråfvar man efter verkligt mynt i allmänna rörelsen, och smås sedlarne komma ock helt säkert att försvinna. Begärligheten efter sedlar ansåg talaren sorglig, medan man släpper dem ifrån sig lika Vart, som man gerna vill ha dem; också hafva alla menniskor numera portemonnaier. Dr Lindgren anförde som bevg på silfvers myntets olämplighet, huruledes nan sett allmoen, af oförmåga att med sina! stora, grofva hänler handtera det mindre silfvermyntet, upplocka sina pluringar med tungan i st. f. med handen. Dr Nordlander var glad att så många trogna och innerliga förböner uppsändts för ettorna, och menade att det vore alldeles ur modet att gräfva ned sina penamgar, om ej möjligen längst mt 3 JT TR SO TN aret. DR ighet att utgöra vissa årliga