Aftonbladet – 2 mars 1863, sida 1

synt mångsidigt stein, d. v. 8. att ett Slesvig-Holstein är den enda räddningen för den danska staten. Denna frimodighet förefaller ännu större, då man besinnar att det är samma män, hvilka ideligen ropa på att man skall hålla sig till de underhandlingar, som fördes åren 1851— 52, ty är det något som dessa underhandlingar tydligen visat sig å ömse sidor icke vilja, så är det just en återförening mellan Slesvig och Holstein; visserligen kommo vi hastigt långt bort från de i kriget vunna resultaterna, men så hastigt gick det dock icke, att vi genast underhandlade om ett nytt Slesvig-Holstein: Det påstods, såsom jag i mitt förra bref berättade, att slesvigholsteinarne icke skulle vara ense om det parti de ämnade taga; men lyckligt för oss är det, att de ej tagit det partiet att hålla till godo med allt hvad regeringen bjöd och derefter med vanlig snälhet fordra ännu mera. Men grefve Russells not har gjort ständerna tillitsfulla; adressen framdrager med stolthet att en så aktad statsman erkänt slelvig-holsteinarnes rätt, och härtill kommer att i sjelfva Holstein ett behof efter fred och lugn, och derigenom inre reformer och framåtskridande, börjat emellanåt gifva sig luft; häri ha de holsteinska riddarne med den pietistiska, ultraaristokratiske och ultrareaktionäre, men sluge och duglige baron Blome Heiligenstedt i spetsen haft en sporre till att slå en allvarlig appell på nationalitetens trumma och hålla lidelserna i gevär, ty framför allt vilja riddarne ha qvar sina adliga rättigheter och behålla befälet för sig sjelfva. Det parti, som genom adressen isynnerhet fått ordet, är det gom vill ett Slesvig-Holstein i Danmark; en annan fraktion finns, som vill ha ett preussiskt SlesvigHolstein — den aflidne advokaten Lehmann var en af ledarne för denna fraktion — och från det hållet klagas det öfver att adressen icke är tillräckligt uttömmande. Nu är den emellertid antagen, men den danska kommissarien har redan före antagandet förklarat att den med sådant innehåll ej skall bli mottagen af konungen. Förattnu på samma gång gå dem till mötes, som önska inre reformer, hvaraf Holstein också i många hänseenden har behof, ha ständerna med ifver kastat sig öfver åtskilliga reformförslag, som regeringen framlagt för dem ; men skall sessionen icke räcka längre än något in Mars månad, kan det ej bli fråga om syns nerligen stora resultater. Såsom ni torde veta, ba ständerna vägrat att behandla de inlemnade gemensamma lagarna, genom hvilka fyllnaden i hvad riksrådet beviljat skulle åstadkommas. I den kritik ständerna underkastat de nuvarande förhållandena, det finansiella tillståndet m. m., finnes mycket, som är berättigadt och sannt; detär ju också temligen tydligt, att tillståndet i detta afseende måste vara lika ohållbart för Holstein som för Danmark Slesvig, och det kan alldeles icke förnekas, att det måste vara en sviken förväntan, då regeringen uppfyllt sitt löfte af den 29 Juli 1861 att icke anlita bidrag af Holstein utöfver normalbudgeten sålunda, att hon användt hela reservfonden, i hvilken Holstein ju hade sin andel. Men det visar sig alldeles tydligt af alla anföranden och betänkanden, att lika ifrig man är efter ett Slesvig-Holstein, lika rädd är man för ett frånskiljande med dess flyttning af tullgränsen till Eidern o. 8. v., och detta är det hufvudskäl, som ligger till grund för omdömet om det finansiella tillståndet. — Hvad kommer då nu att göras å vår sida? Jo, nu skall det bli allvar af; det har gått alldeles så, som man förutsett, väntat och beräknat; nu skall det bli af! Bara man ändå icke skall göra ännu ett litet försök till försoning, noch einmal, auf Vi erlangen, för oåterkalleligen sista gången! Det är knappt möjligt att man skall kunna undgå att sammankalla riksrådet, ty det af denna församling beviljade anslaget har blott pifvits för ett år, så framt ej Holsteins bidrag erhålles; men det är icke möjligt att regeringen nu genom en kunglig resolution skall taga af Holstein hvad ständerna förvägrat; man måste således taga sin tillflykt till riksrådet. Tyvärr består denna församling af ofantligt många goda hufvuden och snillrika statsmän, at hvilka hvar och en har sin egen oöfverträffliga metod, så att det är mycket att befara att den enighet och beslutsamhet, som just nu skulle behöfvas i denna församling, icke skall föreflnnas. Vår skandallitteratur förökas i dessa dagar med en serie afs, k. lösa blad?, i hvilza en f. d., men obestridligen orättvist afske. dad tjensteman i krigsministåren belyser dennas verksamhet och vederbörande ministers styrelse öfver detta departement. Jag vet ingen minister, som, innan han kom till styret, varit mera förhoppaingsfull? än krigsministern Thestrup, och jag vet icke många, som, sedan de fått portföljen, blifvit till den grad öfvergifna af folkgunsten som han, Han var under kriget en riddare sans peur, olyckligtvis är han tillika en riddare sans poche och till en del derigenom sans reproche, i det han saknat det materiella fotfäste, som är af stor betydelse isynnerhet för hvarje man, som i vår krigsministår skall dag för dag hugga sig igenom stockmilitära fördomar och gammalmodiga föreställningar om egen ofelbarhet. De huttills utkomna, lösa bladen angripa bland annat krigsministårens slöseri och kostsamheten af den nuvarande ministerns resor; men de skola ej stanna härvid, de skola inlåta sig på många andra intressanta en. skildheter 1 krigsstyrelsen. Till alla rättroga polisvänners förvåning har nu det otroliga händi, att det är al gjordt att Köpenhargps polischef konferensrädet Breestru; skall afgå från sitt embete, innan hex algår med döden, när den nya olislagen den 1 nästkommande Juli träder kraft. Dagetrup är en skieklig och säll) ildad mån; han har på sin svåra plats haft tillfälle att visa att hun eger stor pereonlig humanitet; men dels är han en gammal man och dels har han väx upp och växt ut i det gamla polissysteme hvilket man vill komma ifrån. och dörtsra är det verkligen sannt att han kommer att afoeå, Men med Brestrun och det mnn1a