Aftonbladet – 27 februari 1863, sida 6

Gurlis kunskaper utvidgades, hennes kropp blef stark; men hennes hjerta syntes kallt och hårdt. Liflig, häftig och excentrisk, saknades själ i hennes liflighet och ungdomens glädtighet i hennes exaltation. När hon företog en lång ridt eller promenad föreföll det som om hon gjorde det endast och allenast för att på detta sält söka undfly oron i sitt inre: I utförandet af sina nycker, tillfredsatällandet af sina önskningar, fäste hon aldrig afseende på andra, på de hinder som mötte eller de obehag de möjligen kunde framkalla. Hon tycktes blott erkänna en lag och det var — hennes egna nycker. Glimtar af godhet och deltagande kunde likväl ibland framskymta, liknande stjeraskott; så plötsligt uppkommo och försvunno de. N ; i En favorit hade dena besynnerliga flickan, som aldrig vek från hennes sida, nemligen Falkensterns gvarlemnade Newfoundlandshund, Felix; racen det hände ganska ofta, att hon äfven behandlade homom omildt, då hennss lynne var sådant. Falkenstern hade oafbrutet tillbringat den tid, som flytt sedan Annas död, i ut och den enda scm med honom stod i skriftlig beröring var Walter. Durli åter hade förmlifvit på Birgersborg dit hvarken Allon eller Btefan kommo för att helsa på. Gurli var nu sjutton år och skulle beredas till sin första nattvardsgång. Huru dan na sinnesstömn ing ver, un: der denna för enpes hjerta så vigliga tid, är alldeles omöjligt alt säga. Ton var sig i det närmaste lik, utom att hon hvarjo dag, efter alt hafva läst för presten, begaf sig helt ellena till medrens gjar och hyla tim. mar kunde sitta vid foten al det hvita körset, med hufvudet lutadt i händerna, för sänkt i tankar, Om Jlisabeth, sedan hön återvände ifrån ky kogården, började läsa för henne ur den