Aftonbladet – 27 februari 1863, sida 5

Gurli ansåg detta såsom ett verk af styffa derns inflytande. I sitt innersta hjerta blef hon efter denna händelse långt mera förbittrad emot honom än hon någonsin varit. Hon undvek honom, liksom man söker undfly pesten, och var aldrig tillsammans med honom oftare än vid måltiderna, då hon ej; kunde undgå det. Detta uppförande föreföll Walter och de andra högst besynnerligt, emedan Falkenstern aldrig varit så vänlig emot Gurli som efter eldsvädan. . Ett annat ondt hade äfven denna händelse med sig, och det var att Gurli mindre än någonsin tänkte på att motarbeta sina fel. Då Walter någon gång förebrådde henne att hon icke var sådan hon borde, svarade hon: Hvad tjenar det till att jag är snäll, mamma har ändå en gång trott mig om en riktigt ond handliög. När hon kunnat göra det, då är det icke värdt att försöka vara beskedlig. Anna åter, som gjort sit barn orätt, blef ännu mera öfverseende, och om tant Cathaiina någon gång sade ett ord om Gurlis mindre goda uppförande, svarade Anna: Säkert anklagar man Gurli nu åter orältvist, alldeles som med paviljongsbranden. Resultatet häraf var, att Gurli fick vara så oregerlig och olydig som hon behagade. Hon lät också Allon vid alla tillfällen kännas vid hela den bitterhet och barnsliga oförsonlighet hennes hjerta hyste för honom. Walter kunde icke mera bringa henne till någon lydnad, icke afhålla henne ifrån att för sitt nöje plåga andra. Hon utropade, bara han öppnade mun: Walter, Walter, säg ingenting, utan låt. mig tro, alt du åtminstone håller af mig!X Mogister Blom var den enda, hvars. röst alltid blef åtlydd och till bvilkens ord hon lyssnade; mea tyvärr lade hon dem icke på minne, utan tillslöt sitt hjerta, så alt de icke förmådde verka på hennes moraliska känsla. Men deremot visade hon honom sin hörsam