Aftonbladet – 26 februari 1863, sida 2

uten att oroa den för hans hjerta så kära sjuka, kunde träda in till kenne. Han visste att förskräckelsen öfver elden redan skrämt henne, och han ville ej ott orsaken dertill eller den del Stefan, enligt hans öfvertygelse, hade deri skulle ytterligare oroa henne. Middagssolen stod högt på himlen, då han lemnade sin häst vid stallet, och tagande vägen genom parken begafsig upp till bygg ningen. Hen steg uppför terrasstrappan och ämnade gå in i salen genom de till terrassen uppslagna glasdörrarne, då hen hejdades vid ljudet af Gurlis röst. Falkenstern drog sig litet tillbaka, och kastande en blick in i salen fick hen se cn högst egen tafla. Aillon stod rak lång som ett ljus vid spi seln. Framför korom och ett helt hufvud mindre än ban befann sig Gurli med hösyra armen utsträckt och i banden en pisiol, hvars mynning hon rikiade emot hans bröst. Alldeles ursinnig skrek hon: Om du ej genast tillstår att det är du som tärdt på peviljopgen, så skjuter j dig. Mamma tror att jag bar gjort det, och att jag gjort henue så rysligt ondt, och Jet är du som beskylt mig derför. Pappa har slagit och misshandlat Stefan, och det är du, du ensam, som är den brottsga. Ja — jeg skjuter dig, jeg vet ej hvad jag gör ow du ej genast tillstår sanningen. Märkvärdigt neg var Allon, den stora, arka Allon, eom med ett enda.slag kunat slå Gurli till marken, elldeles blek. Den mot honom riktade pistolen tycktes verka firlamande på hans känslor. Nå väl, Gurlit, stammade han, jag har Ka