Aftonbladet – 25 februari 1863, sida 2

SAck, ett så tråkigt väder det ärt, utro pade Gurli efter en stund, och sprang fran till Allon, och så tråkig du ser ut sedan Begriper du icke att du skulle roa mig tillade hon, och fattade honom om armen eljest kunde jag få lust att tutta eld på hela det här nästet för att förströ mig elle för att något ovanligt skulle inträffa. Ack om det blef öfversvämning, eller jordbäf. ning, eller om något röfvarband anföll oss här, se det kunde något vara det....... Ja, och :å kunde det komma att kosts din mor lifvet, inföll Allon och gick ha. stigt ut. Regoet, som hela dagen hade nedströmmeat från himlen, upphörde vid solnedgån. gen, då luften klarnade och en frisk vind blåste upp, jagande molnen med en otrolig hastighet öfver fästet. : Nalten hade inbrutit. Allt var tyst och stilla på Birgersborg, der en hvar gått till hvila efter dagens mödor och besvär. Gurli, som under de sednare tiderna haft mycket i sitt oroliga hufvud, hvaröfver hon i ensamhet grabblade, sat vid sitt kammar. fönster, följande de bortilande skyarna med sina blickar. Afven för henne, ehuru ett barn, hade den bittra sgjelfanklagelsen vaknat, som så ofta i mognare åren hejda våra steg och ropar till vår sjelfviskbet: Huru har du handJat? Kan duo inför Gud och mig, ditt samvete, ansvara för de misstag du begått, de öfverilningar du tillåtit dig, det uppsåtligt orätta du gjort? Hos Gurli voro dessa frågor icke bestämda, såsom hos den fullvuxna menniskan, hvilken känner, men ändå glömmer skilnaden emellan rätt och orätt. Hon erfor endast en förfärlig inre oro, en obestämd ångest, som oupphörligt tillhviskade henne: Du är ett elakt barn, förr eller sednare skall du bringa sorg öfver din mor och straff öfver ditt eget hufvud.4 Ju längre patten fromskred, ju större blef hennes själsoro. Gurli hade velat skynda till sin mor för att få gråta ut och anför.ro