Aftonbladet – 25 februari 1863, sida 2

efter sig hörde han Lisa ropa Gurli aut hon skulle gå upp till sin mor. Falkensterns samtal med magister Blom blef kort. Han ville veta om Stefan varit i paviljongen, om magistern icke tillsagt honom alt han ej fick bränna ljus derstädes ete. När han fått de upplysningar han derom önskade, nedkallades Stefan. Vi förbigå hvad som föreföll emellan do maren och den förmenta brottslingen. Stefans heliga försäkringar, att han icke haft ljus tändt i paviljongea den aftonen, tjenade till ingenting. Falkenstern trodde ej gerpå, och ovisst är till hvilken öfverdrifven stränghet hans vrede kunnat förleda honom, om ej magister Blom, utan att vara kallad, trädt emellan. Stefan blef af sin lärare förd upp på deras rum och af Falkenstern förbjuden att visa sig för hans ögon. Då den eljest så tålige gossen med masvistern lemnade morbrodern, efter allt hv d han utstått, blixtrade det till i hans ögon. Han vändessig till Blom, sägande: Jag är oskyldig, och med mindre man erkänner detta vill och kan jag ej äta den mannens bröd.? Blom såg förvånad på Stefan, som eljest aldrig lät något ord af klagan, ogillande eiler tecken till missnöje undfalla sig. ?Se mig rätt in i ögonen, Stefan, och svara: har du ej vållat olyckan?? spordo magistern när de befunno sig allena i dennes rum. Stefan svarade med fasthet: Jag har icke någon skuld deri. 1 så fall, min gosse, skola vi taga reda på hvem den brotislige är, så att sanningen må komma i dagen. Men under tiden kan jag icke stanna här!? utropade Stefan. Hans ögon glänste harmens och den kränkta stolthetens tåvar. Du måste. Den oskyldigt anklagade stanvar alltid på platsen, till dess den brottsige blir funnen. Forts.)