Aftonbladet – 25 februari 1863, sida 2

I till Honom, som är vår enda rätta styrka lifvets svåraste smärtor och bittraste sorger. i — Delta är något framtiden ensamt komme? att utvisa. För det närvarande var Gurli likväl lång ifrån att ens förstå huru Gud fröstar den. som förlitar sig till honom. Hon grät också helt ohejdadt och ansåg för alldeles afejordt att hon skulle komma att göra modren stora bekymmer. I Slutligen upphörde tårarne att rinna, och hon satt en lång stund stilla, alldeles u tröt tad af den häftiga sinnessrörelsen. Plötsligt spratt hon till. Ett rödaktigt flammande sken syntes på himlen, och i nästa minut lyste en hög låga öfver trädens toppar. Paviljongen stod i brand. ; Utan att veta hvad hon borde göra, började Gurli att af alla krafter skrika och springa omkring i rummet; men hon tystnade lika hastigt vid tanken att modren kunde blifva ekrämd af ett häftigt allarm. Lisa hade mellertid vaknat vid Gurlis skrik. Då Lisa frågade hvad som var på färd-, ropade Gurli: Elden är lös!? hvarefter hon störtade ut, ilade först in till magistern, så upp till Walter och, utan att hemta andan, ned till tart Carharina. I ögonb icket var hela huset :å fölter, ien det oaktadt kunde paviljongen ej räddas. Man lyckades likv:l bindra eldens vidare 8 :idande och trädgårdens ödeläggande. Morgonsolerns strålar föllo på den rykande askhe, som paviljoogen nu utgjorde. Med armarne i kors öfver bröstet och med dyster blick betraktade Falkenstern den förödda helgedomen, der han framlefvat de korta stunderna af lycka i sitt första och älven andra äktenskap. Hans panna förmörkades. Allt utvisade att ban strängt skulle straffa den som vållat olyckan. Sedan han en lång stund stått så, vände han sig tvärt till Walter med de orden: Låt genast ka!la magister Blom.? Och dermed gick han upp till stora byggningen och in i sina rum. Då han tillslöt dörren