Aftonbladet – 25 februari 1863, sida 2

benne allt hvad hon i detta ögonblick er. for; men emellan henne och modren stod styffadren, och derför satt hon der ensam, nedtryckt af tanken att hon icke var sådan hon borde vara, -och cerjemte aflägsnad ifrån den enda som kunde bjelpa henne att blifva det. För det trettonåriga barnet var det en bitter stund. Gurli öppnade fönstret för att låta Maj nattens luft svalka de brännande och bultande tinningarne. En flod af tårar, barnets tröst och tillflykt, lättade slutligen det qvalda bröstet. Gurli grät, grät länge, med hufvudet lutadt emot fönsterposten, grät öfver sig sjelf, öfver att icke för styffadren våga sluta sig till modren, som hon önskade, grät öfver de oförrätter hon ansåg sig hafva lidit och den oro som nu plågade henne. Hade Gurlis hjerta och barnasinne fått en sann religiös riktning, så hade hon i sina små sorger och pröfningar kunnat fly till allas vår fader och funnit tröst. Nu kunde man säga att Grönlunds gudlighet alldeles förqväft Gurlis religiösa känsla. Hans tel om Herren, den rätta vägen, den sanna tron, Guds stränga och straffande hand, hade gjort att Gurlis föreställningar om Gud sammanlänkades med tanken på Grönlund; Bönerna, som Anna lärt sin dotter och äfven hvarje afton läste med henne, utgjorde för Gurli en plåga. De återkallade tanken på den elake fordne läraren, och då modren sade henne att endast den, som älskar Gud öfver allt, kunde blifva lycklig i lifvet, då änkte Gurli: Jag vill hellre blifva olycklig än älska len Gud som magister Grönlund talade om.4 Anna å sin sida, som lefde så skild från sin dotter, anade ej att flickans ovilja för sin första lärare iagat dess tankar och känsla från den, hvars kärlek och godhet uppehålit hennes eget mod i pröfningen. Måhända skulle verlden åtage sig att en sång straffa Gurli såsom fullvuxen qvinnai ör hvad barnet brutit, och oms:ändisbetena vinga henne att i ödmjukhet och ånger fly