Aftonbladet – 23 februari 1863, sida 4

Vårt ryktes dag till skymning redan lider, Ej Sveas folk är mer hvad det var förr. a Vår storhets saga förr ej gränser kände, vi Då lagerkransad hon kring verlden flög, b Ty hur än ödet oss då dagar sände, s Stod Svensken karlavulen, trotsigt hög. ö Ett Christet Berserksfolk, en Vikingsskara, p Som utaf dödsförakt och mandom brann, f Gick våra fäders stam mot stridens fara I Och lifvets lust i hjeltedöden fann. h Det låg ett skimmer öfver fordna dagar, t En bragdens solglans fläckfri, underbar, Då Svenkens lif, invigdt åt ärans lagar, En hugstor holmgång för allt ädelt var; d Och hvart i verlden hän än fädren lände, Var det i ledung eller fridens id, Sjelf öknens son vid Svenska namnet kände Beundran för det kämpefolkets strid. Men främst kring jordens rund en hjeltesaga h Går stolt så långt, som menskotunga går, Om tolfte Carl, och du dock djerfres klaga, Att Sveas störste son sin stod ej får. Tror du: en ringa bronzstod väl kan lända Till annat för vårt land än smälek då, Som hans blef ingens lif och bragder kända, Hvad större ros kan då hans ära få? Jo väl! om du, en son utaf det rike, Hvars glans, hvars fröjd hans svärd och Bibel är, I dygd, tro, i mandom blir hans like Och orädd så som han ej fruktan bär. Ett mod, en död som hans ger lifvet värde Och för hans minne finns ej tidens gräns; Hans namn vår strandvakt var, när vi oss närde Uti vanbördig frid, som bitter känns. Du son af qvalmig tid, du veka slägte, Som i det lumpna har Olympisk fest, Gif Gud, att thordön dig ur dvalan väckte Och strid och fara blef din fjellbygds gäst; Slit dig ur veklighetens mjella armar Och skura rosten bort från Carlars svärd, Då ärans Gud sig än en gång förbarmar Och finner Sveas son sin kärlek värd. Och du med pröfvadt svärd först då kan våga, Att rista hjelten värdig tuneskrift, Din framtids löfte är din ungdoms låga, Att vilja stenen resa på hans grift. Upp Sveas folk till strid framåt! att blifva Din karlaborna ättartafla värd, Och segrens Gud vid svärdens klang skall gifva Åt hjeltens kummel då vårt minnes gärd. . Framåt och höj mot himlen högt din fana, Den segervana, gamla, gula, blå! Upp Sveas folk framåt! på ärans bana, Der lagrar mellan blod och dödar stå; Framåt! till bragd för allt det rätta, sanna, Att våldets, mörkrets makter nederslå, Med stridens ädla ärr på bröst, på panna, Lårgt bättre smyckad skall du sedan stå. Låt minnets mö en gång än hänryckt sjunga Om härnadståg och unga segrars tal, : Ditt ryktes lof var förr på hennes tunga, Du hjeltevakt kring ärans riddarsal; ; Det då brann eld och kraft i mannasinnen, Ack! då hur annorlunda emot nu, i Du lefver endast utaf fädrens minnen, I anor stor, i bragd hur liten du. i Men väl! se morgonrodnad gryr kring fjetlen, 1 Snart ärans dag i flammor helsar oss, ; Då saga rista får på runehällen Din segerdikt vid Carlavagnens bloss. Hurra! låt trotsigt fram i dagen träda Ditt vittnesbörd om nyfödd kraft och mod, Och svär, att du skall blodig skjorta kläda Till purpurmantel åt den hjeltestod. Låt oss med enig hand då trofast resa En kämpestod åt Sveas störste son! I blodigt strandhugg våra skulders nesa Vi aftvå skola under stridens dån, Och storm skall rensa Nordens berg och dalar, Der saga, kyllerklädd, på framtid tror, Bland minnets tempelfanor stolt hon talar: ; j DD jet fr KL fä förr Pa ere Ab rt Hr RK KR RV rr VR ör RR I Jr rr JR AR BA hg rä FR för rn JA KR Att karlakungens anda än här bor. Orsaken hvarföre undertecknad, författare till detta anspråkslösa poem, låtit införa det i denna tidning, är att det skall tjena som prof på j. huru jag skrifyer vers, ty jag skall från trycket j! utgifva ett urval af det bättre jag författat. Det lilla arbetet utkommer som tidskrift, fördela d i sex små häften med titel: Pikter af K. Ekeblad, I egenskap af hästslagtare har jag i tio år sökt, efter min förmåga, gagna mitt fädernesland. Fördomen mot hästkötts ätande är icke allenast en skamfläck på vårt lands civilisation utan äfven den besklagansvärda orsaken till hästplågeriet och skojet med detta ädla, finkänsliga djur å våra marknader. Om vi antaga hästens hfsängd och brukbarhet i medeltal till 18 år och hvarje utgallrad häst anses. i medeltal i köttvärde representera ett kapital af 30 rdr, så skall landet årligen skörda en nationalekonomisk vinst af minst en million rdr, om denna fördom blifver allmänt utrotad ; och månne det derföre ej ! är en moralisk förpligtelse för hvarje fosterlandets vän, att välvilligt omfatta hvarje kraftfullt bemödande, att göra slut på den förbannelse, som i nära ett tusen år hvilat tungt öfver menniskans ädlaste och nyttigaste husdjur? Jag i min ringhet har gjort så godt jag kunnat, och man har ej rätt att fordra mera af mig, ty jag började saken med två tomma händer men med en fast vilja, som icke erkänner någon motgång. ! Af sanitära skäl var det nödigt, att slagteriet flyttades utom stadens tullar, så vida affallet i s vid slagten skall kunna med någon fördel tillfrdogöras. Genom hr löjtnant G. Viboms på Hufvudsta säteri välvilja blef den bästpassande lokal erbjuden, ty han upplät på mångårigt ar : trende en del af Stora Ahlby gård, straxt utom ,. Norrtull, till slagteriets anläggande. Under de 1 svenne sednaste åren har jag, af de penningar j jag förtjent som kommissionär på landtegendoE 1 ( ( mars försäljande, uppoffrat öfver 4000 rdr i och för slagteriets ställande i det skick, att företaget skulle kunna få en bättre framtid. Heder emellertid åt hr löjtnant Vibom, om saken går framåt,.ty utan hans beredvillighet hade aldrig en så lämplig plats kunnat erhällas. Mycket återstår ännu att göra, och som fordrar,betydliga utfilten och för att kunna bestrida dessa, har ja l eslutat utgifva en samling af mina dikter. Då l1 målaren eller sångaren anser en utländsk resa nödig för utbildandet af vackra naturanlag, så täflar allt hvad vårt land har ädlast, genom snille, samhällsställning och börd, att bevisa den respektive artisten den varmaste välvilja, hans konserter, hans expositioner blifva mötesplatsen I: för alla, som älskar det godas, det sannas, det ! skönas tillväx på jorden. ; Det finnes grader i allt och äfven inom diktens område, och om jag än är den obetydliga-: ste bland vårt lands diktare, så torde min vördi nadsfulla hemställan till en bildad och passions-;n fritt dömande allmänhet icke anses opåkallad och It: djerf, då jag ödmjukt frågar, hvarföre skall skal-I1 dekonstens idkare mera än den respektive må-tn laren eller sceniska artisten vara den allmänna is välviljans styfbarn? hvarföre skall skalden, om han för ett ädelt och allmänt nyttigt företags 6 pr iKonsi-E I alle Bogog Konstbandeler 13208; Natalog over I, Afdeling af afdöde Kansteamling i Broedan indehaldende