Aftonbladet – 23 februari 1863, sida 2

äret föll dem Äcke in, förrän efter 8 dagar, då an der återfanns dödfrusen, med händerna näppta öfver hufvudet, hvilket tycks bevisa, t han, af trötthet och köld uppgifven, ditgått, edan modren var borta, samt der insomnat i en sista sömnen. — — Från Helsingborg skrifves i Öresundsosten den 19:e: Väderleken fortfar att vara ovanligt blid och årlik, ehuru med några nyligen inträffade nattvoster. Under denna och föregående månad har rbetet här i Skåne fortgått på iorden, med plöjing, mergling, dikning, drainering m. m., hvar-mte råägfälten, liksom höstsädet i allmänhet, ro särdeles vackra och grönskande samt hafva tt ganska lofvande utseende. Gräset sticker pp, och i trädgårderne har gräsmattan en vårkx grönska liksom 1846, då det ovanliga förhålandet inträffade att dylika trädgårdsplaner beöfde afslås redan i April månad, och då snöippan, såsom äfven nu synes inträffa, här vari uil blomning mot slutet af Februari. Vid en yss företagen botanisk exkursion i närheten af taden funnos följande växter hafva fullt utveckade blommor, nemligen Bellis perennis, Sene10 vulgaris, Lamium purpureum, Veronica opaca, sherardia arvensis, Stellaria media m. fl. På vasselbusken blomma hanhängen, hvarjemte en ch annan röd honblomma äfven visar sig. Fliterbuskens knoppar äro färdiga att utveckla lad, och Rubus fruticosus (corylifolius) har innu ej fällt bladen från föregående höst. Licaledes sågs de uti Pålsjöskogen fullt grönskande och ej fällda blad på plantor till busken Lonisera Xylosteum samt stora blomknoppar på Oxais Acetocella. — Såsom bevis derpå, att trots det otilläckliga och illusoriska uti de s. k. libeala reformer, som blifvit vidtagna i Ryssand, en ny anda och vissa politiska tendenser och begrepp vaknat inom detta land, som icke mera kunna alldeles qväfvas, och som för den äkta ryska despotismen torde bli vådligare ön alla yttre angrepp, kunde man anföra det sätt, hvarpå flera ryska tidningar nu våga yttra sin fasa öfver de skräckscener, som uppföras i Polen. Beteckande genom det intresse för fremmande rhållanden som den röjer, är äfven enar: uikel, som förekommer i Petersburgertidaingen Nordiska Biett och hvilken vi här meddela i öfversättving efter danska D.gbladet: 4Den skandinaviska verlden, hvilken under nästan hela medeltiden höll Europa i skräck och bäfvan, och derpå nådde höjdpunkten för sin politiska storhet, hade redan under tredovåriga kriget stiit ned från denna ansedda vlats på den europeiska historiens skådeplats, och de trenne stater, af hvilka den utgöres, tyckas ha försonat sig med den mera anspråkslösa roll som makter af andra ordningen, hvilken tilifallit dem efter Wienerfördraget af år 1815. Under förlidet år tycktes det slutligen, som att Skandinavien skulle vakna upp till ett nytt och verksammare politiskt lif. Konung Carl XV, som för icke länge sedan besteg den svenska och norska tronen, har djerft ställt sig i spetsen för denna rörelse; han har tilloch med uppmuntrat den mera, än det konservativa partiet i hans arfrike tyckt om. Pmellertid hafva hos medelklassen, isynnerhet hos den studerande ungdomen i alla tre rikena, sträfvandena, efter en förening af alla tre skandinaviska nationaliteterna mött den lifligaste sympati och understöd. Fullkomligt likgiltig för denna rörelse har endast en klass förblifvit, och det blott i ett af de trenne rikena, — nemligen bönderna i Norge. Vi hafva uttryckligen påpekat denna skilnad mellan det sätt, hvarpå de olika samhällsklasserna i Sverge, Norge och Danmark förnållit sig till tanken på deras fosterländers förening, emedan denna skilnad ej allenast är helt naturlig, utan på det mest slående sätt betecknar Betydelsen och karakteren af sjelfva den förening, man satt som sitt mål. Då vi för icke länge sedan yttrade 033 om Italiens enhet, sade vi, at vidsträckta och storartade politiska och statsenheter ligga vida mera -i den aristokratiska än i de folkliga klassernas intresse, Historisk berömmelse, statens storhet, dess betydelse och inflytande i de omkringliggande staternas system, slutligen hedersbetygelser och nådebevisningar, hvilka alltid stå i större mängd till första klassens makters förfogande — allt detta är allena tillgängligt för samfundets högre och mera eller mindre aristokratiska klasser. Hos sjelfva folket, hvilket i alla länder till största celen är utan bildning och behöfvande, gifver deremot statens utvidgning till följd af en nationalitels förening sig endast tillkänna genom förhöjningen af skatter, på:agor och genom ändring i de detsamma omedelbart styrande embetsmännens uniformer. Men, kan man invända emot oss, i så fall är det ej möjligt alt förstå det motstånd, eller åtminstone den köld, hvarmed svenska aristokratien mött sin konangs tanke på återupprättandet af den skandinaviska enheten. Och öfverallt utom i Sverge skulle ett sådant motstånd i sanning vara obegripligt, då den deremot der framgår af helt naturliga orsaker. Den föråldrade svenska konstitutionen, som är grundad p: feodala idter från förra århundradet, lägger hela den egentliga makten, hvad landets inre förvaltning angår, uteslutande i adelns och till en viss grad i de rika och i sin krets lika aristoäratiska statskorporationernas händer. Emellertid inse dessa regerande klasser, såsom engelsmännen kalla dem, mycket väl, att den nationala och politiska föreningen af de tre skandinaviska makterna ovilkorlisen skall droga äfven en folklig rörelse efter sig, — en rörelse, hvilkea måste tillintetgöra eller åtminstone ansenligt förminska de privilegier och företrädesrättigheter, af hvilka den svenska aristokratien hittills varit i besittning. Vidare är den danska konstitutionen af 1349 så till vida förnuftiare och humanare än den svenska, att gesom en närraare förening af de båda kronorna -— de svenska priviiegierade klassernas rättigheter icke skulle kunaa länge hålla et nd emot de ständiga jemförelser med de vita mindre privilegier, af hvilka den danala ar iatalkratien är I hesitbyns. och emat