ATT UDI Ben vall, SVUTERUVIRV VII UTV IIILUT vetslösa barnet, äfven om det sofver, ställa följande fråga: Barn, vill du till denna tro vårda döpt, och genom Dopet till dessa heliga pligter förbindas? Härpå skola faddrarne svara: Ja. Att de till. detta svärs afgifvande icke erhållit uppdrag af den som tillfrågats, torde vara öfverflödigt anmärka. Frågan har ock hos tänkande och samvetsgranna faddrar väckt bekymmer, hos andra löje. De fleste torde betvifla, att barnm, som, enligt 2 3 kap. Kyrkolagen, skola af theras Föräldrar, åtminstonne in om thet ottonde Dygnet, til then heliga Döpelsen befordras, dervid kunna ens anses hafva sjelfmedvetande, någon sjeltbestämningsförmåga eller någon vilja. Att likväl spenabarnets supponerade vilja efterfrågas, visar dock att svenska kyrkan antagit, att ingen bör döpas, utan att hafva tillkännagifvit sig vilja det.) Den märkvärdiga utväg kyrkolagstiftningen tillgripit för att reda sig ur denna svåra ställning (dilemma) vitnar icke godt för dop af dem, som det icke begära, än mindre af dem, som säkna sjelfmedvetande. Ett tyst medgifvande (consensus tacitus) får aldrig antagas der den, som skulle anses lemna det, saknar sjelfbestämningsförmåga. Då nu hvarje opartisk, som sökt taga kännedom om åtta dagar gamla spenabarns själsförmögenheter, måste medgifva, att de sakna sjelfbestämhingsförmåga, och således icke kunna hafva än mindre uttrycka någon vilja; så, och enär barndöparne påstå å ena sidan att barnen, som äro så späde att de icke hafva någon vilja, böra döpas, men å andra sidan att icke någon bör döpas utan att han vill blifva döpt, är uppenbart, att de råkat i strid med sina egna grundsatser. ) 1) Kongl. Maj:ts Nådiga Påbud Om En ny KyrkoHandbok; Gifvet Stockholms Slott den 7 Martii 1811 innehåller bland annat följande: — — nhafve Vi — — velat befalla och förordna, at denna förbättrade KyrkoHandbok, den Vi härmed i Nåder stadfäste, må ifrån och med nästkommande första Advents-Söndag, hvilken infaller den 1 December innevarande år, blifva antagen, samt utan anseende til stånd eller personer tjena til oryggelig och oförändråd efterfölgd vid den offentliga Gudstjensten, och alla andra deruti förekommande heliga förrättningar samt Kyrko-Ceremonier, så at det vid ansvar icke må vara någon tillåtit, at derifrån afvika.n Mm) Att den, som skall döpas, måste dessförinnan uttryckligen tillkännagifva sin önskan att varda döpt, synes äfven af svenska kyrkans, äldre Hand-Bok; .Ther vti är författat, Huruledes Gudztiensten, med Christelige Ceremonier och Kyrckioseder, vti våra Svenska Församlingar skal blifva hållen och förhandlad. Förbättrad och förmehrad i Stockholm åhr 1599, Öfversedd åhr 1608. Och numehra efter nya Kyrkio-Ordningen inrättad åhr 1693. Uti denna Handbok, hvilken, såsom nyssanförda årtal på titelbladet visar, var en produkt af höga vederbörandes officiella åtgärder under det århundrade, då renlärigheten var strängast och aktades högst, fanns i Cap. 1. Om Döpelsen till ovilkorhig efterrättelse stadgadt, att presten, sedan han läst en förmaning til folcket som tilstädes är och Instichtelse-Orden., skulle säga öfver barnet thessa ord: VIk här ifrån tu orene ande: och gif then Helga Anda rum, genom hans kraft som komma skal, til at döma lefvande och döda, Amen, Så skal han giöra kors i barnsens ansichte och bröst, och säija: Tag thet helga korstekn både i titt ansichte och bröst. Efter yterligare böner skulle presteu säga: Jag besvär tig tu orene ande, vid Gudz Faders, ech Sons, och thens Helga Andas namn, at tu viker ifrå thenna Jesu Christi tienare (tienarinno), Amen. Detta kallades exorcismen. Sedan presten sålunda ytrat åtskilligt till satan, som ansågs på särskildt sätt finnas i dem, till hvilka dock enligt Jesu ord i Matth. 19: 14. Mark. 10: 14 himmelriket hörer; så började presten, före barnets begjutning med vatten, ett långt samtal med barnet enligt följande formulär: N. Afsäögs tu Diefvulen ? : Faddrarne svara på barnsens vägnar: Ja, Och alla hans gierningar? Sv. Ja. Och alt hans väsende? Sv. Ja. Detta kallades abrenuntiation. Ther efter spör Presten om trona, och säger: Tror tu på GUD Fader Alzmäckhtigan hiniaelens och jordenes Skapare? Sv. Ja. Tror tu på JEsum Christum, mete. hela andra art.) Sv. Ja. Tror tu på then Helga Anda (ete. hela 3:dje art.) Sv. Ja. Presten spör: Vil tu på thenna tros bekännelse varda döpt? Sv. Jan Derefter skedde vattenbegjutningen på barnets hufvud. — Af detta allt är klart, att protestantiska s. k. kyrkan i Sverige, under hela sin renlärigaste period, ansett nödigt, att ingen döptes utan att hafva uttryckligen tillkännagifvit sin önskan att blifva döpt. — Denna åsigt är af svenska kyrkans förnämsta theologer äfven i sednaste tid skarpt förfäktad, hvilket jemväl kan inhemtas af motiverna till kyrkohandboks förslaget af år 1854. Sedan mnemligen Kongl. Maj:t genom Nådig Skrifvelse af den 9 Juli 1852 täckts, med bifall till Högvördiga Presteståndets derom gjorda underdåniga framställning, i Nåder förordna, att en ny redfetion af kyrkohandboken skulle uppgöras, utan att denna boks innehåll hufvudsakligen förändrades, samt kallat Theologie Doktorerna Biskoparne J. A. Butsch och Th. Annerstedt, Domprostarne A. E. Knös, C. O. Björling och E, G. Bring, (som numera äfven är Biskop) jemte Kongl. Hofpredikanten Th. Wensjoe, till ledamöter af den Commite, åt hvilken Kongl. Maj:t uppdragit att nfgifva förslag tillb handbokens redaktion; så hade Commiten i motiverna till berörda förslag, i fråga om barndopet yttrat bland annat: Abrenuntiation och trosbekännelse utgöra den negativa och positiva sidan af samma sak; nemligen af baptizandens förklaring, att han gås in på dopvilkoren och sålunda begär att blifva döpt. Ty så sant menniskan af naturen är stadd i syndens och djefvulens våld, så saut måste ock baptizandens bekännelse, att han vill ingå i den treenige Gudens rike, annammande tron i Hans namn, förutsätta baptizandens bekännelse, att han vill utträda ur syndens och djefvulens rike. Men är det så, hvarföre må ej den ena bekännelsen, så väl som den andra, blifva vid Dopet uttalad, — — ————— —— — — — — — Den skenbara motsägelse, som vid första påseendet ligger deruti, att ett omedvetet och dertill innu odöpt barn tillfrågas om tron, försvinner helt och hållet, så snart, man besinnar, att denna fråga om tron, uttalad eller outtalad, nödvändigt förutsättes af den följande frågan, om barnet vill blifva döpt, horsIlon Alle onbinnn så svnm Måna Tilonmem nom. — I ——— ———— — ÄÄ Ä— V —-! a