vete. Ett annat äflas på alla upptänkliga sätt att bringa å bane en förföljelseprocess emot en sin egen ledamot för det han om vår frälsares person har en annan uppfattning än öfriga kapitulares — och ett helt stifts presterskap upphäfver från sin beryktade låda höga härskri i förtjusning öfver dessa bedröfliga, fruktlösa försök. På ett ställe ser man en kyrkoherde — en af dessa helige vägra att begrafva en gammal fattig qvinna, derföre att hon be gått en synd i sin ungdom, utan att bigta sig för denne helige; och på ett annat hör man en annan försoningens men vid en begrafning hårdt utfara emot en afliden redlig man derför att denne icke ville döpa sitt barn i kyrkan och emedan han i lifstiden skulle hyst en annan åsigt än presten om vår lära. Månnc efter allt detta svaret är svårt att finna ? Och hurudant har presternas förhållande varil till staten? Rådfrågom vår rikedagshistorik. Så långt man kan minnas tillbaka hafva de gjort hvad de kunnat för att hindra tidens alla sträfvanden för frihet, mensklighet, jemlikhet och broderlig kärlek; hvarom vi blott ur minnet vilja anföra några enstaka exempel. Då frågan om religionsfrihet, denna menniskans heligaste rättighet, slutligen trängde sig fram, hvar fann dess motståndare siua väl digaste kämpar, om icke i prestestånet? Sedan spö och risstraffen, såsom omenekliga och förnedrande reden blifvit i allmänva meningen utdömde, funno de i presteståndet sina varmaste försvarare. Sedan den uppenbara kyrkoplikten förfallit till eti skamstraff, som omöjliggjorde den straffades förbättring, enär den satte vanärans stämpel på hans panna, hvem försvarade detta ohyggliga straff envisast — jo presterna, som älskade det såsom sista qvarlefvan ef kyrkotukt och kyrkans rätt att blanda sig i statens straffrätt, Sedan konung och folk utdömdt den gamla strafflagen, såsom byggd på en. okristlig grund, som haft hämnd till grundsats och förstörelse till sina följder, — sedan rikets ständer vid 1844 års riksdag antagit hufvudgrunderna och de första kapitlen till en ny strafflag, som, öfverenssltämmande med tidens ädlaste sträfvanden, med aktning för menniskovärde törenade tillbörligt allvar i bestraffniogen, hvem var det, som vid den påföljande riksdagen 1847, då en kämpe för den gamla surdegen i rikets första stånd uppstod med tillkännagifven afsigt att ne dergöra och förstöra det nya lagverket — uti hvilket sträfvande han tyvärr alltför väl lyckats — troget ställde sig under hans baner och med tillhjelp ef det för-ta ståndet förkastede detta lagverk? Jo det var kärlekeas män, det var presteståndet; och då detta lagförslag, som trotsande allt motstånd, delvis tr.ngt sig fram, nu ånyo blifvit af en vis regering framlagdt på ständernas bord, hvar fann det understöd för sina kristliga tendenser? Månne i presteståndet? Nej, detta stånd fann straffen alltför milda. Då fråga väcktes att borttaga husagan cch käppen från husbonden hörde man kyrkans mest framstående män på det mest bevekliga sätt afråda detta förslag, som skulle sönderslita familjbandet. När vid hvarje riksdag blifvit föregelaget att upphäfva den onaturliga lag, som beröfver ett oäkta barn arfsrätt efter egen moder: hos hvem har denna orimliga lag fun nit förespråkare, om ej hos presterna? Sedam Gustaf II i sitt om den varmaste menniskokärlek vittnande bref af är 1778 lemnat åtskilliga föreskrifter (tiil förekommande af bhrnamord, uppträdde genast presteståndet mot denna lag och haren och annan prest sedan dess vid nästan hvarje riksdag framkommit med yrkande om upp: häfvande af detta bref. Vi kunna icke ne ka oss tillfredsställelsen att här nedskrifva Gustaf III:s svar å presternas berörde anspråk. Det lyder sålunda: a Kongl. Maj:t Hår med nådigt välbehaj tagit hvad vi sin underdåniga skrifvelse vid sistlidne riksdag presteståndet anfört angående 1778 års cirkulärbref och det dermed åsyftade ändamål af barnamords förekommande. Det blir alltid ett vedermäle af presteståndets nit för ärbarhet och goda seder. Kongl. Maj:t känner deras dyra ansvar uti denna del, men ock det större och vidsträcktare, som konungaembetet åtföljer. När lärare igenom undervisning och efterdömen gå sina åhörare tillhanda, begge skyddas och uppmuntras, blir mycket hulpit, men icke allt. Der tager lagstiftningen vid, af alla omsorger den svåraste. Öm deruti icke rätta grunder följas, blir den till intet nyttig, ofta obillig, många till förderf, ingen till upprättelse. Uti 57 kap. missgerningsbalken hafva lösaktighet och skörlefnad fått sin rätta stämpel af vanära. Icke kan eller bör derå straftet följa oftare än lagliga bevis äro att tillgå. Om annorlunda hände, om blotta angifvelser finge gälla för domskäl, egde samhället icke bestånd, ty allmän säkerhet vore bruten. Icke heller får ett lägersmål dermed bortblandas, hvarom uti cirkulärbrefvet fråga är, ty efter gerningens moraliska beskaffenhet, verkan på samhället och analogien med andra j! lagsens rum, måste straff mätas. lin häfdad qvinna bär väl inom sig bevis till en förutgån! gen oordentlighet, men ock tillika ett barn, som jhar sitt lif ifrån en och samma skapare med alla I ! alla andra menniskor, och som ifrån första stund I ! af rörelse kräfver hägn och beskydd. Attglöm !4 ma det sednare för att så mycket strängare för)! fara emot den förra, det är både emot religion : och staten. Icke visar erfarenheten, att, igenom l! 4 f j ( I UU — nrcsJKRmwmm mwhwW ooo ov nsnnanwnnnwvwvwwe— X2zeswmzwnnooZ2JJJ————wmWJJJ ———-—-—-—-—-—-— —— -— -—-—-—-—— oÄÅvoOoOo.oOOw L.! .lbBb BOAT nmnennoto!.!mnwpnnnnnsossnsnnnsnmnsrsxZz-8 nm nn v Oo— —--——-zce vr det förra bestraffningssätt, som presteståndet vill I: hafva återstäldt, barnamord uti större eller mindre mån upphört, men väl att en häfdad qvinna ansett barnet för sin olycka och våld uppå ett menlöst lif för sin räddning. Hvad för medel är då öfrigt annat, än att igenom en lindrigare medfart föra henne på den tanka, att hon är! mor, att komma tvenne, både henne och barn, till undsättning, då den bäst behöfves, att npp-:! rätta ifrån ett begånget fel, men ej störta henne l! för hela dess lifstid uti olycka och nöd, eller uti en förtviflan, som slutas med förspillning afj: tvenne lif, : — let ena oskyldigt, det andra brottsAA n fö hann Aana Kd