LJETISICI TAB INUTGBRALIUt. (nsändt.) Hvarföre äro presteraa allt jemt föremål! för tidningarnes anfall, i Så frågar en insändare i Göteborgs Handels och Sjöfartstidnins och han hari denna upplysta tidning erhållit 2tt svar, så rent! och sannfärdigt, att det säkert med nöje underskrifves af hvar och en icke prestvigd, som med allvar tänkt i ämnet. Då frågan är ar omätlig vigt och en af: dem, som icke kunna falla, torde det tillåtas en varm vän af den lära, hvara förste målsmän presterna borde vara, ett något närmare belysa presternas förhållande till denna lära och till staten, derefter svaret icke torde blifva svårt att finna. Huru uppfatta och predika presternai all mänhet denna lära som blifvit oss uppenbarad af kärlekens Gud genom hans son vår frälsare och broder Jesus Kristus, hvars första och sista ord, hvars största och minsta handling tala om kärlek, om nåd och förlåtelse — huru uppfatta och tyda de dena lära ? Nå ot hvar, som i våra kyrkor söndagligen hör huru en stor del af våra preser utfara i förbannelser och skräckdomar öfver hvar och en som ick: blindt tror att den krassa, hårda och sorgliga uppfattting af Kristi gudomliga lära som e iråmställa, är den enda rätta, måste med djup grämelse svara, att denna lära åtminstone icke är kärlekens, då Kristus likväl är all kärleks källa. Ja — det är mer än sorgligt att höra framställas att kärlekens wvud skulle ställt så kärlekslöst och obarmhertigt till för sina barn på hela jordens rund, att endast deef dem, som fått sola sig ierangelii ljus, skulle undgå evig fördömelse och lika hård, kräss och orimlig är den af dem predikade lära, alt endast den lilla hop, skall ärfva saligheten, som: kallande sig 4Guds: barn4, blindt skriker om saliggörande tro och Kristi blod, fördömande alla försök att med Guds hjelp och med vår frälsare till löresyn, arbeta bort synden, förädla sig sjelf och sttföra en kärleksfull lefnad under viss och glad förhopp ning, att Gud, enligt Kristi löfte, af sin kärlek, förlåter alla som i ånger öfver synden och i kärlek till sin Gud och frälsare fly till hotom, Man trängtar till Guds hus för att der få prisa och tacka Gud för hans kärlek och för att af predikan uppvärmas och uppbyggas till ett nytt lif i Kristo — till ett lif fullt af nyttig verksamhet och kärlek; men man får i stället höra församlingen öfverösas med förbannelser och hårdt tal om Guds vrede och skoningslösa dom till eviga qval öfver hvar och en som icke kan tro allt hvad presten säger, och man går bedröfvad och nedslagen trån Guds hus. Och denna lara, som de så framställa, är den en kärlekerik Guds, är den Kristi lära? Mäånne vi misstaga 0ss om vi svara nej? Påfven anser ännu sin lära såsom den enda saliggörande; och ehuru Luther renat denna i mång stycken, borde dock ingen förnuftig menniska neka, att älven han var en menniska, ett barn af sin tid, som kunde misstaga sig, som likasom många andra både före och efter honom kunde i en oriktig dager uppfatta denna gudomliga lära, som leder till allt större klarhet och ljus, till allt högre salighet, ju närmare den betraktas, ju mera man i den införlifvas. Det skulle ock vara att förneka allt ändamäål med menniskoslägtets fortsatta lif, om mean tilltrodde sig kunna neka, att under de fortsatta striderna om det sanna, goda och rätta, sanningens ljus icke skulle fram-tråla allt klarare öfver mensklighe ens vigtigaste frågor, att icke äfven den vigtigaste af ella dessa — den om vårt förhållande till vår Gud — skulle efter århundradens forskningar och strider framstå i ett mera sannt och rent ljus, än vid förflutna kyrkomötens tid och att följaktligen de af dessa möten antagne dogmer kunna behöfva renas till närmare ölverensstämmelse med Kristi lära sådun den af honom sjelf i ord och gerningar predikades. Men huru bedöma och bemöta presterna dem som äfven på deta område söka gå framåt, som med forskningens och sanningens fackla söka belysa en del af dessa dog: mer, som af vår frälsare aldrig uitalade blifvit på kyrkomäten antegne efter långa